Jag vill inte medverka i "Luftens hjältar"


Igår tittade jag på programmet "luftens hjältar" där en kvinna i Umeå fallit av en häst. Hon beskrev samma förlopp som jag var med om i fredags. Hästen, som annars är lugn, blev rädd och kastade av henne. Precis som jag, så flög kvinnan uppåt/bakåt i luften för att sedan falla baklänges bakom hästen. Hon landade baklänges med övre ryggen/axelpartiet/nacken först i marken, precis som jag. Se nedanstående pedagogiska bild som jag tecknat.


Skillnaden verkar vara att jag landade i ett mjukt underlag på en välpreparerad ridbana inomhus, och hon var utomhus på hårt underlag. Jag är inte säker men kanske nämnde hon att hon var på en väg när det hände. Vägar är ju väldigt hårda att landa på.

Hon fick flera frakturer i ryggen och nacken och behövde mycket smärtlindring och fick flyga till Luleå för vård. Hon fick även en stödkrage som hon fick bära i flera veckors tid efteråt.

Från att jag ha varit ganska kaxig och sagt
"Höhö, man är väl en gammal fallskärmshoppare. Vi före detta skydivers vet minsann hur man landar utan att slå sig!" så känner jag mig mindre kaxig. Frakturer i ryggen känns inte så attraktiva. Inte stödkragar heller.

Så… tja… jag har börjat tänka på att börja använda skyddsväst när jag rider. Det skulle kännas enormt klumpigt att råka ut för en allvarlig fraktur i ryggen nu.

Tänk er hur jag ligger där, i programmet "Luftens Hjältar" och knarkar ner mig i smärtstillande mediciner och mumlar:
"Jo jag har fallit av på samma sätt förut. Jo jag vet att jag hade tur med mjukt underlag just den gången. Dessutom så såg jag en liknande olycka på TV fyra dagar senare. Men det blev liksom inte av att jag köpte en skyddsväst. Jag bloggade bara om det, men jag kom liksom inte till skott. Så jag tänkte att du kunde öka på lite mer med morfinet va? Det knastrar konstigt här bak, ser du..."

Har man en gång väl tänkt den tanken, så är den faktiskt svår att vifta bort.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer