Långsamma andetag

Vi passerade väldigt nära ett hus som slängde metall från en metallställning ned på marken igår. Det var tunga saker och det lät rejält när stångarna klonkade i varandra. Sedan slängdes annan metall i en container. 

Tung metall i container alltså. Det ljudet. De var max tio meter bort. 

Jag tvekade om jag skulle gå förbi med Ares. Jag försökte vinka lite till byggjobbarna men de märkte inget. Jag tittade oroligt på min tvååriga unghäst som jag bara haft i knappt en månad. Som jag inte ens satt träns på. 

"Ställ inte till med en scen nu." såg Ares ut att säga till mig. 
"Du behöver inte göra allt så märkvärdigt." sade han. 

Jag försökte, mellan det högljudda slamret och skramlet förklara för Ares att de flesta hästar faktiskt inte gillar plötsligt höga metalliska ljud, framför allt inte Galishimo, må hans oroliga själ vila i djupaste frid, med då sket Ares i mig och började beta gräs. 

Orka lyssna, liksom. Gräs är gott. 

"Hur kan han beta nu?! Är han döv?!" hann jag fundera på innan jag insåg att han glatt kommer i hagen på inkallning, även när jag inte är inom synhåll. 

Han är inte döv alltså. Han bryr sig bara inte. Och jag står bredvid. Och tänker på alla år med min älskade Galishimo, och hur svårt vi skulle ha haft att passera någon som kastar metall i en container. Särskilt i november när Galishimo hade sitt novembertemperament. 

Våra ensamma promenader i skogen är så lugna. Ares smyger på så fint och när jag stannar så kommer han nära och myser lite. Han håller gärna huvudet lågt och avspänt. Han suckar ofta och andas ut. Långsamma, nöjda, andetag. Han tittar ofta på mig, vänder hela huvudet mot mig och tittar vänligt på mig. Som att han tycker att jag är lite intressant ändå. I min gula stora overall och mina små pratljud.

"Jag hade en gång en häst som hette Galishimo." sade jag.  
"Jag vet." sa han. 
"Han var rädd för allt."
"Jag vet." sa han.