Långsamma andetag

Vi passerade väldigt nära ett hus som slängde metall från en metallställning ned på marken igår. Det var tunga saker och det lät rejält när stångarna klonkade i varandra. Sedan slängdes annan metall i en container. 

Tung metall i container alltså. Det ljudet. De var max tio meter bort. 

Jag tvekade om jag skulle gå förbi med Ares. Jag försökte vinka lite till byggjobbarna men de märkte inget. Jag tittade oroligt på min tvååriga unghäst som jag bara haft i knappt en månad. Som jag inte ens satt träns på. 

"Ställ inte till med en scen nu." såg Ares ut att säga till mig. 
"Du behöver inte göra allt så märkvärdigt." sade han. 

Jag försökte, mellan det högljudda slamret och skramlet förklara för Ares att de flesta hästar faktiskt inte gillar plötsligt höga metalliska ljud, framför allt inte Galishimo, må hans oroliga själ vila i djupaste frid, med då sket Ares i mig och började beta gräs. 

Orka lyssna, liksom. Gräs är gott. 

"Hur kan han beta nu?! Är han döv?!" hann jag fundera på innan jag insåg att han glatt kommer i hagen på inkallning, även när jag inte är inom synhåll. 

Han är inte döv alltså. Han bryr sig bara inte. Och jag står bredvid. Och tänker på alla år med min älskade Galishimo, och hur svårt vi skulle ha haft att passera någon som kastar metall i en container. Särskilt i november när Galishimo hade sitt novembertemperament. 

Våra ensamma promenader i skogen är så lugna. Ares smyger på så fint och när jag stannar så kommer han nära och myser lite. Han håller gärna huvudet lågt och avspänt. Han suckar ofta och andas ut. Långsamma, nöjda, andetag. Han tittar ofta på mig, vänder hela huvudet mot mig och tittar vänligt på mig. Som att han tycker att jag är lite intressant ändå. I min gula stora overall och mina små pratljud.

"Jag hade en gång en häst som hette Galishimo." sade jag.  
"Jag vet." sa han. 
"Han var rädd för allt."
"Jag vet." sa han. 


Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Påskjutet

Bild
Ares börjar känna sig mer och mer bekväm med mig i sadeln, och det märktes mest igår med att han har ett riktigt fint påskjut med starka bakben. Igår var han lugn, jag var lite försiktig då vi inte var ensamma på ridbana, men idag var husse med och jag kände mig tryggare, och då var han pigg! Skritten är stor och ordentlig där han vill framåt, vid minsta lilla skänkling så svävar han glatt iväg i trav, med stora glada kliv, och jag hänger inte riktigt med. Ibland vinglar han ju lite också. Det är inte lätt att vara duktig.  Galishimo tog ju små, fina så steg och traven var väldigt liten och enkel att sitta i. När Ares trampar iväg så gungar hela hans kropp, glatt och energiskt. Det känns lite som så, att om jag bara tjoade till, och sade att han var duktig, så hade han gärna gett mig en glad galopp. Han gillar att jobba och är glad att stå till tjänst. Nu får det gärna gå fort, också.  Är jag redo för min arbetsglada, pigga, ponny med det fina klivet? Nej det är jag inte. Jag tycker de
Läs mer