Lika mjuk som Galishimo

Det har gått över fyra månader sedan Galishimo gick bort, men det känns som det var mycket mer länge sedan än så. Jag tänker på honom varje dag. Särskilt när jag har helg eller sovmorgon så tittar jag på gamla klipp i mobilen och saknar honom. Trots att det kändes som en evighet sedan jag såg honom senast så känns det som att han lever kvar, jag pratar ofta om honom och det känns inte riktigt som att han är borta. Jag har bett Ebba göra en liten ljushållare i keramik med hans namn på så jag kan tända ett ljus för honom. Jag önskar att Galishimo visste hur mycket energi och kärlek jag fortfarande lägger på honom, mer eller mindre frivilligt, trots att han är borta. 
"Döden kommer vi aldrig att förstå." sade jag till Anna förra veckan och fortsatte:  
"Vi är så smarta att vi kan sätta människor på månen, men vi kommer aldrig att förstå döden." 

Men döden ger ju plats för nya liv. Och Ares fortsätter att vara en duktig liten unghäst som gör mig glad varje dag. Jag var inte beredd på att han skulle vara så mild. Den här bilden ovan beskriver honom ganska bra. Han håller en fin respekt för min "personliga bubbla" som jag markerar med att ta ut armen lite men han vänder sig mot mig och är intresserad av mig. Jag vill inte ha hästar för nära mig när jag går på promenad för det är så lätt att det flyger upp en fågel eller liknande, och då vill jag inte bli trampad på någon tå, eller trampad i hälsenan.
"Jag respekterar ditt avstånd men kommer gärna närmare, om jag får." säger han. Och det får han ibland och ibland får han inte det. Min bubbla är flexibel. Om man frågar fint. 

Sedan så har jag börjat backträna honom in i spiltan. Från början fick han gå in i spiltan med fronten och vända, men ju mer vi känner varandra ju mer små kommandon kommer jag in med, och nu ska han slå in backen och fickparkera som en bil i spiltan. Han ska backa och svänga samtidigt. Helst utan att jag behöver röra vid honom och jag vill inte använda mig av att dra i grimskaftet. Jag gjorde alltid så med Galishimo och jag tycker det är en bra övning för att träna lyhördhet. 

Vi går fram och lite förbi spiltan. Jag säger "stopp" genom att hejda mitt kroppspråk. Han stannar. Jag ställer mig mitt emot honom. Han tittar på mig. Jag pekar eller tittar tydligt på den sida av rumpan jag vill han ska flytta in mot spiltan. Han tar ett steg åt sidan och ger efter för blicken eller pekandet. Jag går lite mot honom, han backar för min bubbla. Och så gör jag det en eller två gånger till, tills han backat och flyttat rumpan hela vägen in i spiltan, utan att jag ens rört vid honom. Igår väntade han lydigt på min signal och backade och svängde sedan hela vägen in i spiltan på en enda mjuk rörelse, utan avbrott. Utan att jag behövde röra vid honom eller göra någon övertydlig gest. 

Precis som Galishimo gjorde. 

Jag som trodde att det var en Galishimo-grej att flytta sig, och backa med sväng, för små signaler. Men Ares responderar precis lika fint. Det var alltså en Katarina-grej. 

"Du är lika mjuk som Galishimo!" berömmer jag Ares 

och klappar honom länge.