Vardagen full med superkraft

Så känns det! Jag kraschar inte längre mitt på dagarna och orkar mycket mer. Jag äter mina järntabletter och påminner mig själv om att inte sluta. Nu är jag på vecka 9 med järntabletterna Niferex.  

Jag antar att jag har en normal energinivå nu men det känns inte så. Har man levt på låg energinivå i över ett år så känns den normala energin som en superkraft. Allt går bra. Det är lätt att känna glädje. Det är lätt att hinna med saker. Jag känner mig inte lika överväldigad. Kanske är det sorgen som släppt också. Allt blandas samman. Men reds också ut samtidigt. 

Min bil har börjat krångla. Den vill inte alltid starta och jag litar inte på att ta den till gymet eller parkera den i något garage med dyr parkeringsplats. Tänk om jag inte kan starta den? Ibland tar det en kvart att få igång den och det finns inget "knep" som fungerar. Jag lyckades dock lämna in den på felsökning och Mekonomen konstaterade att nyckeln var för sliten och låskolven var för sliten. Jag fick en tillfällig lösning som är en slags "tjuvkoppling" då man går runt själva nyckeln och låskolven, men den fungerar ju bara tillfälligt tills jag bytt ut delarna. Jag behöver lämna in min bil hos en firma med originaldelar och som har behörighet att koda om lås och nyckel, så det blir att åka till Luleå någon dag. Jag ska försöka göra något riktigt trevligt i Luleå den dagen, och se det som en välförtjänst semester. Det känns inte heller jobbigt. Det känns skönt att få det gjort. 

På kvällarna på fritiden så pysslar jag med bostadsrättsföreningen och försöker skapa översikter och kontaktregister. Snart har jag all information jag behöver för att kunna skapa lägenhetsbilder och svara på allt som behövs. Både gamla ordföranden och vicevärden avled ju tyvärr och de skrev det mesta på handskrivna lappar, eller höll saker i huvudet, så det har varit en hel del pill att tolka lappar och försöka få allt på pränt. Men det går! Och det är ganska trevligt. Det känns meningsfullt.