Jag skulle transportträna Ares igår. Gissa överraskningen när jag öppnade transporten och insåg att jag glömt att städa ur den sedan vi kom hem med honom från Sundsvall? Det var bara hans bajs som var borttaget av mig, annars såg transporten ut som en fängelsehåla från insidan. Full av smuts och brunt spån och hö spridd på väggarna och överallt. Allt hade börjat bli brunt av fukten. Så det blev en ordentlig rengöring som tog över en timme. Jag fyllde en vattenkokare och kokade upp vatten och torkade väggar, mellanvägg och bommar ordentligt med varmt vatten.
Ett av skälen till att jag börjar lastträna redan nu, är att det är viktigt för mig att ha en så stabil häst som möjligt i lastningen, av flera skäl. Ett stort skäl är att jag ofta vill åka på saker ensam, och vill inte bli strandad ute någonstans om hästen inte vill gå in. Ett annat skäl är att kurser och äventyr kan ta ganska mycket på mina krafter, och om en bra utmanande dag avslutas med en katastroflastning, så kan det sätta tonen på hur jag upplevde hela den dagen.
Ett annat skäl är att lastning är otroligt roligt och intressant. Det är nästan jämförbart med det mänskliga marschmallow-testet där man utsätter barn för ett test med skumgodis för att se hur deras personligheter var och hur de klarade sig senare i livet. Här är det inget skumgodis, men en hästtransport och en liten belöning. Och det har jag utsatt både en och annan häst för, med olika reaktioner.
Min älskade Galishimo, må han vila i frid, hade ju svårt för många moment. Han var ganska snäll att åka med i början, men på något sätt gick det kanske för snabbt, och han fick panik vid ett tillfälle under färd efter en dressyrkurs, vid sex års ålder, och då fick vi börja om från början. Det var då jag lärde mig att bara för att en häst GÖR det man ber den om, så behöver den inte vara trygg eller mogen för uppgiften.
Galishimo tyckte därefter att det var jobbigt att sätta varje hov på rampen, och mycket fick vi lösa genom att jag stod väldigt nära honom. Om jag stod nära Galishimo kände han sig lite tryggare och vågade lite mer. Så vi stod ofta tillsammans, nära, nära, varandra i transporten och han var så spänd att han skakade i hela kroppen och blev lös i magen. Som det stank, haha! Där lärde jag mig att stressbajs hos hästar luktar helt annorlunda än vanligt bajs.
Så där stod vi och väntade på att adrenalinet skulle lägga sig lite, innan vi gick ut. Ibland över en timme. Dessutom blev det flera bakslag och svårigheter som tog väldigt lång tid att komma över., exempelvis det lilla övre draperiet ovanför rampen på min gamla transport, som blev väldigt farlig. Varje moment skapade spänningar och vi behövde stanna upp och grunda honom i det, med mycket kärlek och tålamod. Det tog väldigt många månaders jobb att få honom trygg. Jag glömmer aldrig en vårdag när vi tog Galishimo i transporten till ICA och köpte oss en glass. Då hade vi kommit långt och behövde fira.
Det vill jag göra med Ares också nästa vår. Lasta Ares och åka till ICA och köpa glass. Hedra Galishimos minne och fira Ares på samma gång.
Galishimo utanför ICA.
Men Galishimo blev riktigt fin och enkel. Till slut blev transporten hans trygghet, och något han verkade längta att gå in i, efter att vi varit ute på kurs eller äventyr. Någon tittade avundsjukt på oss någon gång och sade "Åh, vilken tur du har som har en så lättlastad häst." och jag log för mig själv. Tur var det ja...
Ares är på en helt annan plats mentalt. Han har till och med flyttat sig mentalt på de två och en halv veckor jag haft honom. När vi hämtade honom i Sundsvall så behövde han stöd från tre personer för att ta sig in upp på rampen och in i transporten. Ebba stod framför honom och peppade med lite godis, jag och uppfödaren tryckte på bak i rumpan på honom. Han hade ju aldrig klivit in i en transport förut, såklart det var läskigt! Men det tog ändå bara några minuter så var han inne.
I går så hade jag som mål att han skulle kliva upp på rampen själv och ta sig lite pellets i en liten grön mjuk skål i plast. Jag presenterade honom i princip bara för "utmaningen" och han fattade direkt. Det var en transport. En ramp och en belöning. Han tittade på mig. Jag klev upp på rampen. Visade att den var stadig. Ja då gick han direkt upp och började äta. Jag hann inte ens be honom eller ge honom något kommando. Han gjorde det på eget initiativ.
Jag hade ställt skålen så att han behövde stå på rampen men inte behövde kliva in hela vägen i transporten.
Ares blev så nöjd. Jag tog in honom och ryktade honom en stund och sedan gick vi till transporten igen.
"Trevligt! Mer mat!" såg Ares ut att tänka igen och gick upp själv på rampen och åt. Helt utan tvekan gick han upp på rampen. Innan jag hunnit be honom.
Han verkar så klok. Allt verkar så enkelt. Det känns jätteroligt att fortsätta träna honom. Han hade säkert gått att få in själv hela vägen in i transporten, men varför stressa? Varför inte bara njuta? Nästa gång ska jag lägga in skålen med pellets så att hans framfötter måste vara inne i transporten, men bakhovarna kan få vara kvar ute. Låta det bli en rolig lek. Vi ska ju ändå inte iväg någonstans ännu.
,
Kommentarer
Skicka en kommentar