Vägval

Det är tuffare att stå inför en separation nu när jag är äldre. Det är mer påtagligt att jag är utan hus, barn och ogift när jag börjar komma upp mig i åldern lite. En vän sa att det här med familj är något man måste känna efter själv. Att det krävs en stor självuppoffring att satsa på en familj och få familjen att fungera. Han har både rätt och fel. Det är en enorm självuppoffring att välja bort barn också, att välja bort moderskap och att välja bort familj. Det är en av de största självuppoffringarna jag kan tänka mig.

Såklart jag vill bli mamma, såklart jag vill uppleva moderskap. Jag vill det bara så gärna att jag vill vara säker på att mitt barn får den bästa i livet som jag kan erbjuda. Och om det är så att jag inte kan erbjuda mitt barn det bästa så kommer jag inte att skaffa det. Och med "det bästa" så menar jag ju givetvis det bästa av mig. Inte det bästa huset, jobbet, mannen. Bara det bästa av mig.

En annan vän sa tidigare att folk "kämpar för lite" med att hålla ihop och "separerar för lätt". Jag kan inte heller se det självklara i att det är det "lättaste alternativet" att separera och att det är den "svåra" vägen att stanna kvar i familjen. Jag tror i många fall att det är tvärtom. Det kan vara det "lättaste alternativet" att stanna. Låtsas som ingenting. Hålla fast vid de invanda rutinerna. Det svåra alternativet kan lika gärna vara att separera. Förlora pengar, den sociala skammen, varannan-vecka-barn (som kanske till och med presterar sämre i skolan) krystade födelsedagskalas, och så vidare.

Så det finns ingen "lätt" väg och det finns ingen "svår" väg enligt mig. Det finns bara vägval.