Ett helt paket med kärlek

Jag strosade lite apatiskt runt på affären. Köpte mjölk och flingor. Jag var sugen på godis men försökte låta bli. Jag kan inte trösta mig med godis mitt i veckan. Hur skulle det se ut? Hur. Skulle. Det. Se. Ut? Idag hade jag bekänt för kollegorna att jag och pojkvännen inte är ihop längre och det tog hårdare på mig än vad hade tänkt. Jag försökte skratta bort det lite och skämtade om mig själv som ett "hopplöst fall" men knuten i magen försvann inte.

Just efter jag betalat så kom jag på att jag hade ett paket-avi i handväskan också. Utan avsändare. Jag kände mig spak och lite mindre intresserad vem det skulle vara ifrån, sedan såg jag namnet på undersidan av kartongen. Catta! Jag kunde inte vänta utan började öppna paketet på parkeringen utanför affären. Och där var allt. Choklad. Böcker. Ett litet gosedjur. Ett långt omsorgsfullt skrivet brev. Allt. Allt. Det plötsliga minnet av att jag missade hennes bröllop förra året, då jag inte hade råd att komma, överväldigade mig och när jag läste hennes muntra brev så började tårarna rinna. Mitt på parkeringen. Ett helt paket med kärlek. Av brevet att döma så hade hon inte anat att jag precis blivit ensam, men kanske kände hon på sig att något inte var som det skulle.

Tanken kom direkt efter: Vissa människor fastnar verkligen i själen, vissa människor kommer bara in där och man vet helt enkelt att de är där för att stanna. Alltid.

Samtidigt som andra människor bara lossnar och driver iväg? Varför stannar vissa människor och varför lossnar andra? Jag har studerat människor samt arbetat med människor hela livet, intresserat mig för relationer hela livet, men jag har inte en aning hur det blir så. Det är ett av livets mysterium. Det går inte begripa.

Men Catta är där. Och jag vet att hon stannar. Och jag vet också vem jag ska besöka under semestern...

jag har lite bröllops-uppvaktning som jag tänker ta igen...


Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J...
Läs mer

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti...
Läs mer

Ett tungt beslut om gårdskatterna

Bild
 Jag kommer att stänga av kommentarerna för ett tag, då jag vet att detta kan väcka känslor, och jag vill inte ha detta kommenterat eller kritiserat, då det gör ont som det är. Men situationen med gårdskatterna tog en olycklig vändning. Vi bor ju inte på gården, men har löst gårdskatternas situation med att ge dem fri tillgång på mat och vatten, och de har sedan tidigare en kattlucka så de kan gå in och ut ur när de vill. Vi har varit där på helgerna och tagit hand om dem och gården. Katterna har inte gått på kattlåda under sina liv, och är alltså inte konstaterat rumsrena för att bo inne, och det har visat sig försvåra möjligheterna att skänka bort dem. De är dessutom väldigt fästa vid varandra då de är syskon. Men vi har kastat ut lite flöten under detta år och försökt finna någon som kan tänka sig att ha dem. Det är varken jag eller Jonatan som skaffat dem utan vi har "ärvt" dem.  Situationen med fri tillgång på mat och en öppen kattlucka har tyvärr lett till att en grannk...
Läs mer