Slutkörd

Jag är helt slut. Har ingen aning om varför egentligen. Jag tycker att jag haft det värre. Det är väl kombinationen av en död hund, tillfälligt ökad arbetsbelastning, och lite sidouppdrag på fritiden (volontärsekreterare, föreningsverksamhet, duktig-flicka-uppdrag, osv) som tydligen inte min pytte-ytte-känsliga själ riktigt orkat med. Den känsliga konstnärssjälen har därför gått i sank. Nackdelen är att jag inte orkar något, och att jag skriker som en stucken gris om någon ens tittar på mig.

Fördelen är att botemedlet är säkert, helt receptfritt och dessutom helt gratis: Vila. 

Det är bara den här märkliga varelsen som jag verkligen orkar med. Han den här lilla Pellefanten. Han får mig att skina upp. Oklart varför han får mig att skina upp. Kanske för att hans största bekymmer just nu är att han betar i en kilometerstor grön hage och att det finns främmande hästar där.  Han måste fortfarande trycka sig tätt intill Gula Farbrorn på 25 år, eftersom de andra hästarna verkar så läskiga. Till och med när jag ska hämta Galishimo från hagen så går Gula farbrorn tryggt bredvid oss och eskorterar oss hela vägen ut. Inga andra hästar ska komma och tugga på den lilla rädda araben Galishimo. Det har han tydligen lovat.

Att rida Galishimo nu känns dessutom jättebra. Han är pigg och rar och lyssnar hela tiden koncentrerat på vad jag kan tänkas vilja av honom. Jag pratar mycket mer med honom nu. Berömmer. Skrattar. Klappar. Njuter.

Det är jättemärkligt att man kan få så mycket glädje från djur, utan att de egentligen anstränger sig.


Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer