Första gången jag städar

Kiara i vårt dåvarande hem, år 2012

Det är första gången jag städar efter att jag lämnade bort Terven, ikväll. Första gången jag dammsuger utan att dammsuga upp hundhår. Första gången jag skurar utan att skura dreggelfläckar och tassavtryck.

Det blev ju så rent här hemma när hon försvann. Förut skurade jag och dammsög ungefär två gånger i veckan. Det blir så när man har en Tervuerens. Hon hade små lätta pälsstrån som är lite krusiga och som flyger runt och fastnar överallt. På tröjor. På sockor. I bilen. Hon fick ju sova i min säng och jag fick tvätta och torktumla sängöverkastet minst varannan vecka. Torktumlarens filter var alltid fullt med hundhår.

Nu har filtret i torktumlaren bara ett tunt lager av ludd. Jag skrapar bort det med fingrarna. Det känns annorlunda. Det fattas något. Jag saknar till och med hennes hundhår. De hundhår som ger mig en känsla av att hon ändå inte är så långt borta.

Den luddiga mattan känns också konstig. Det brukar ta lång tid och många drag med dammsugaren för att få bort pälsen som fastnar i den. Vi slängde Tervens vardagsrumsmatta och fick en ny av pappas sambo Kristina, som nästan ser likadan ut. Samma färg. Och luddig. Helt utan hundhår. Det som förut tog en kvart att få rent, tar nu 30 sekunder. Om mattan ens kan betraktas som smutsig.

När jag tar bort de få, sista hundstråna som virvlat runt, så känns det som att jag sviker henne. För de kommer att bli färre och färre hundhår. Mindre och mindre strån. Till slut kommer det att gå månader utan att jag hittar något. Snart har jag städat bort alla bitar av henne.

Det vrider till i bröstet på mig. Jag sviker henne inte. Jag fjärmar mig inte. Jag bara städar. Det vore vansinnigt att låta bli att städa för att få behålla hundhåren efter henne. Fullständigt vansinne.

Ändå gör det ont. Och när jag är klar, sätter jag mig på sängkanten och gråter.



Hon finns inte längre. 
Hon är inte här.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer