Söndagsfrukost
Jag och sambon trotsade regnet och tog hundarna på en frukostrunda i skogen. Hela familjen är fortfarnde välsignad med en gammal terv som stormtrivs med långa promenader. Oavsett väder.
Det är dock anmärkningsvärt vilken personlighetsförändring taxen genomgår när de vanliga rutinerna bryts. På de vanliga promenaderna är hon ungefär lika samarbetsvillig som en tegelsten. Hon ligger i kölvattnet och bromsar farten och vägrar gå i vattenpölar. Hon tycker själv att det är trevligare att bajsa inomhus när det regnar ute, och hon blir väldigt kränkt när man tvingar ut henne i höstrusket för sin rastningar. Det hör till vanligheterna att taxen protesterar så häftigt att hon får andningsproblem då hon vägrar ge efter för trycket på kopplet. Grannarna har troligen vant sig vid åsynen av en sur matte med en harklandes tax som motsträvigt drar kopplet bakåt - hemåt.
På nya skogsturer blir taxen däremot en fullfjädrad jakthund. Stolt och modig. Hon plöjer sig genom leriga diken utan att tveka. Hon kryper över stockar och galopperar genom stigar. Hon kastar sig uppför branta stenar och studsar mellan blåbärstuvorna. Hon tittar modigt ut över raviner och ser varje prassel som ett möjligt byte.
Vi tar på henne reflexväst för att åtminstone få en rimlig chans att se henne när hon galopperar runt i skogen utan vett och sans. Men inte ens reflexvästen hinner med i hennes framfart. När hon kryper, hoppar, rullar och vadar så hamnar västen på efterkant och vi måste fånga in henne och rätta till västen och sätta fast den igen. Lite väta gör tydligen ingenting. Taxens hat mot vattenpölar är som bortblåst. Nu är det bara jakt i skogen. Hjälten studsar runt med reflexvästen, flaxandes som en blöt och lerig mantel, i regnet.
Det är bara när vi kommit in i bilen igen som taxen blir sig själv igen. Och det är då hon inser att hon blivit blöt. Av jättemånga vattenpölar. Jättemånga. Vattenpölar. Helt förtvivlat kryper hon ihop och får ett deppigt och fruset intryck i ögonen. Sedan ligger hon nedbäddad i en filt resten av dagen. Utan att röra sig ur fläcken.
Det är dock anmärkningsvärt vilken personlighetsförändring taxen genomgår när de vanliga rutinerna bryts. På de vanliga promenaderna är hon ungefär lika samarbetsvillig som en tegelsten. Hon ligger i kölvattnet och bromsar farten och vägrar gå i vattenpölar. Hon tycker själv att det är trevligare att bajsa inomhus när det regnar ute, och hon blir väldigt kränkt när man tvingar ut henne i höstrusket för sin rastningar. Det hör till vanligheterna att taxen protesterar så häftigt att hon får andningsproblem då hon vägrar ge efter för trycket på kopplet. Grannarna har troligen vant sig vid åsynen av en sur matte med en harklandes tax som motsträvigt drar kopplet bakåt - hemåt.
På nya skogsturer blir taxen däremot en fullfjädrad jakthund. Stolt och modig. Hon plöjer sig genom leriga diken utan att tveka. Hon kryper över stockar och galopperar genom stigar. Hon kastar sig uppför branta stenar och studsar mellan blåbärstuvorna. Hon tittar modigt ut över raviner och ser varje prassel som ett möjligt byte.
Vi tar på henne reflexväst för att åtminstone få en rimlig chans att se henne när hon galopperar runt i skogen utan vett och sans. Men inte ens reflexvästen hinner med i hennes framfart. När hon kryper, hoppar, rullar och vadar så hamnar västen på efterkant och vi måste fånga in henne och rätta till västen och sätta fast den igen. Lite väta gör tydligen ingenting. Taxens hat mot vattenpölar är som bortblåst. Nu är det bara jakt i skogen. Hjälten studsar runt med reflexvästen, flaxandes som en blöt och lerig mantel, i regnet.
Det är bara när vi kommit in i bilen igen som taxen blir sig själv igen. Och det är då hon inser att hon blivit blöt. Av jättemånga vattenpölar. Jättemånga. Vattenpölar. Helt förtvivlat kryper hon ihop och får ett deppigt och fruset intryck i ögonen. Sedan ligger hon nedbäddad i en filt resten av dagen. Utan att röra sig ur fläcken.
Åh, en ÄKTA tax! ;) Helt underbara varelser. :)
SvaraRadera