Piggare, underlag för hovar och fyra år med Ares!

Wow, säger jag bara! Jag hade ändå tänkt att oktobermörkret, påverkat ork och inspiration, men det var inte vädret och det var inte min inställning. Det var järnet det med. Järnet! 

Jag fick lite hybris i lördags och blev lite euforisk över hur lätt det gick att röra sig. Jag var i rörelse nästan hela dagen och kände bara hur otroligt skönt det var med blodet genom kroppen och att bara kunna gå runt och andas frisk luft utan att känna den här tyngden i kroppen! Som magi! 

Jag har hoppat Ares med longeringslina igen och det går bra för honom! Ibland kommer han lite fel på hindret och måste kompensera som här ovan, men det är kul att se att han inte längre vill riva hindret utan förstår att hålla hovarna uppe. Annars har han ju tidigare varit lite slapp och inte brytt sig så mycket om en bom fallit till marken, det känns lovande, men jag ska jobba lite mer med markliggande bommar i galopp så han får träna på att komma rätt på dem. Det är också otroligt bra för att stärka hans galopp och blir lite mer spännande och mer stimulerande för honom än att bara logeras på volt eller kånka med en ryttare på ryggen. Det är jättekul att se hur han rör sig också! 

På kvällen sladdade vi gamla ridbanan och passade även på att sladda den nya ridbanan. Trots att vi fått ett skriftligt beslut om att vi får använda den gamla ridbanan och även belysningen, som vi mäter kilowatt-timmar och och ska fakturera för, så verkar någon ha spikat igen luckan till elskåpet igår, så vi fick ta en hammare och fixa till det. Det är fascinerande det här med folk med oförmåga att använda ord när man ska kommunicera. Vill någon att vi ska använda huvudströmbrytaren i stället för elskåpet? Vill någon att vi inte ska använda belysningen alls? Vill någon vara hjälpsam och skydda luckan till elskåpet från att riskera stå öppen för vinden? Ingen som vet, ja herregud.  Men någon kommunicerar tydligen hellre med spik och hammare än att använda sina ord. 

Vi har i alla fall hittills spenderat 0,4 kilowattimmar vilket innebär ca 60 öre enligt google, så det har varit många dialoger, beslut och delbeslut som ska fattas, och allmän förvirring över småpengar. 

Vi passade även på att spontant sladda byaföreningens nya ridbana, när vi ändå höll igång, så man bidrar med lite positiv anda och visar på allmän hjälpsamhet. Och så var jag jättepigg av mina nya järnnivåer och klockan närmade sig 20.00 och jag ville fortsätta vara utomhus, och röra på mig, och andas frisk härlig höstluft. Några blev glada i alla fall, och det är ju toppen! 

Vi lade ut ca 30 ton stenmjöl ute i hagen på eftermiddagen också. Jag hade planerat att göra en stor del själv med traktorn, men blev fundersam när vi väl skulle sätta igång. 30 ton är jätte-jätte-mycket, kräver många lastningar och urlastningar, och hästarna stod ju inne i sina boxar och riskerade att inte komma ut på väldigt många timmar. Jag kom till insikt att det blev bättre om Jonatan skötte spakarna, annars hade det tagit för lång tid. 

Jag gjorde ett litet bidrag men blev också osäker för att det var så små marginaler när jag behövde backa. Men när jag provade själv så blev det tydligt att jag förstått principen för markplanering och jag slätade ut stenmjölet på ett hyfsat snyggt sätt! Det är ju lärorikt att sitta med Jonatan i traktorn också och se hur han jobbar och tänker. Det ser ju lite tråkigt ut på bild med att lägga ut stenmjöl och allt går i grått och brunt i höstvädret, men känslan när man går ut i hagen och känner hur torrt och fint det är jämfört med det fuktiga och lite halkiga jordlagret, är verkligen trevligt! 

Sessan märkte det också, så snart vi släppte ut henne i hagen sprang hon ut på stenmjölet och undersökte, sedan drog hon en liten brall på det! Det hade inte varit lika klokt att bralla på bar jordmark efter denna höstens regn! 

Jag satte även ut på sociala medier att jag firade fyra år med Ares igår, och beskrev allt som hänt de senaste fyra åren sedan jag köpte honom, och just nu har inlägget 38,3 tusen visningar, 635 reaktioner! Folk gillar ett höra om resan, att våga börja om från början, att släppa taget om gamla vänskaper, att träffa sitt livs kärlek, gifta sig, och renovera en gård. Jag var ju ändå 41 år så det är aldrig för sent att börja om. Men jag blev ändå lite överväldigad över reaktionerna ändå. Att folk ändå förstår att det låg mod och både inre jobb, och faktiskt fysiskt jobb, bakom allt detta. 

Jag är otroligt tacksam, det är en särskild känsla att längta intensivt efter varje helg!