Återhämtningens tid

Slutet på oktober nu, det blev vintertid i söndags, och det är så vackert när vi tar fyrhjulingen över vår oanvända äng nere på gården. Den var ju ursprungligen tänkt som Ares och Sessans sommarbetes-äng, men Ares fick ju fång 2025 så den har inte använts, och har blivit lite vildvuxen nu. Man kan ju ha andra djur där, om man skulle vilja det, men oktober är ju ändå en månad då det inte kliar så mycket i fingrarna att köpa en till häst, eller shetlandsponnier, får, alpackor, eller kor...  Det är mörkt när vi hanterar hästarna på kvällarna, och mörkt när vi mockar. Det räcker med två hästar just nu. 

Jag har ändå klarat omställningen ganska bra, när jag hade Galishimo så red jag ut under dagsljus på förlängda lunchraster och jobbade hemma på kvällarna, så jag fick dagsljus på ett annat sätt då, men nu är ju möjligheterna lite annorlunda, och det smidigaste blir för oss att ta båda hästarna på kvällarna, tillsammans. Från början tyckte jag att det var ganska otäckt men jag märker ju att varken Ares eller Sessan är särskilt reaktiva på skuggor så det går ju väldigt bra, ändå! Det känns också väldigt bra att jobba sammanhängande och utan avbrott, lite lyxigt faktiskt! Lägg till att jag inte längre är ordförande för någon bostadsrättsförening heller, det är betydligt mindre administration i mitt liv nu. 

Nu kommer det att vara mörkt i minst fem månader alltså. Jag behöver fundera ut några mål som inte bara handlar om att gnaga mig igenom mörkret. Jag ska i alla fall fortsätta rida barbacka och se till att ha på mig en ridväst om jag glider av, maken har köpt mig en brösta med handtag så inte barbackasadeln glider för långt bakåt i uppförsbackarna. Jag kommer nog att promenera mycket med Ares i skogen också, för han är helt enkelt är en jättemysig kille att promenera med. 

Jag ska försöka tänka att detta är återhämtningens tid. Utvärderingens tid. Tid för lång skritt och planer för framtiden. Det kommer att bli bra!