Katarina i ett nötskal
På min andra semesterdag åkte jag till Uppsala. Med buss. Min bil är ju sjuk och är inne hos bilveterinären.
Jag strosade runt i affärerna och köpte vackra kläder till mig själv. Jag köpte en lång svart kjol med tunna tyglager som liksom böljade som lätta lätta vågor när jag gick. En färglad enkel damtop till detta med feminint snitt, och ett långt halsband med metallhjärta. Jag kunde inte vänta på att komma hem och bytte om kläderna omedelbart i provhytten efter att jag betalat för dem.
Sedan träffade jag min gamla fallskärmskompis Catta. Och ja. Vi börjar bli gamla, konstaterade vi över var sin middag på Waynes Coffee. Det var sex år sedan vi träffades först och båda av oss har nu små påbörjade rynkor kring ögonen när vi skrattar. Lillcatta. Jag minns hur vi höll ihop som ler och långhalm på fallskärmsklubben. Vi höll nästan förtvivlat i varandra eftersom det mesta med fallskärmshoppning kändes tryggare när man var två och liksom delade sin ångest. Nu har hon blivit tryggare, självständigare, stadigare och bara ännu vackrare.
Vi gick till Budo&Fitness-butiken i Uppsala och jag köpte den största dunk jag kunde hitta med proteintillskott. Full av orealistiska förväntningar på proteintillskottets betydelse för mina stora framsteg med träningen, så kånkade jag stolt på hinken till busstationen för att åka hem.
Jag fnissade till över hur jag faktiskt såg ut under promenaden:
Söt tjej på 58 kilo med slank skjol och vacker top med ett glittrigt halsband, kånkandes och stånkandes på största möjliga proteinhink, med mina knogar vita av ansträngningen att bära den. Full av entusiasm. Detta måste vara grunddefinitionen av
Katarina i ett nötskal.
.
Jag strosade runt i affärerna och köpte vackra kläder till mig själv. Jag köpte en lång svart kjol med tunna tyglager som liksom böljade som lätta lätta vågor när jag gick. En färglad enkel damtop till detta med feminint snitt, och ett långt halsband med metallhjärta. Jag kunde inte vänta på att komma hem och bytte om kläderna omedelbart i provhytten efter att jag betalat för dem.
Sedan träffade jag min gamla fallskärmskompis Catta. Och ja. Vi börjar bli gamla, konstaterade vi över var sin middag på Waynes Coffee. Det var sex år sedan vi träffades först och båda av oss har nu små påbörjade rynkor kring ögonen när vi skrattar. Lillcatta. Jag minns hur vi höll ihop som ler och långhalm på fallskärmsklubben. Vi höll nästan förtvivlat i varandra eftersom det mesta med fallskärmshoppning kändes tryggare när man var två och liksom delade sin ångest. Nu har hon blivit tryggare, självständigare, stadigare och bara ännu vackrare.
Vi gick till Budo&Fitness-butiken i Uppsala och jag köpte den största dunk jag kunde hitta med proteintillskott. Full av orealistiska förväntningar på proteintillskottets betydelse för mina stora framsteg med träningen, så kånkade jag stolt på hinken till busstationen för att åka hem.
Jag fnissade till över hur jag faktiskt såg ut under promenaden:
Söt tjej på 58 kilo med slank skjol och vacker top med ett glittrigt halsband, kånkandes och stånkandes på största möjliga proteinhink, med mina knogar vita av ansträngningen att bära den. Full av entusiasm. Detta måste vara grunddefinitionen av
Katarina i ett nötskal.
.
Haha, så tungt såg det inte ut att vara att bära den stora hinken med proteintillskott, tyckte du hanterade den riktigt bra. ;o)
SvaraRaderaTack för en trevlig eftermiddag!
Nähä! Den var skittung! SKITTUNG VAR DEN!!!
SvaraRadera