Equiturum lektion 1

Jag åkte ensam på torsdagkvällen med Galishimo till ridskolan och deltog i den första ridkursen i projektet Equiturum i går. Jag är med i den lite mer prestigelösa gruppen som jobbar mer med basövningar och grundläggande träning. Vilket känns väldigt bra.

Galishimo skötte sig strålande. Mer än strålande. Det var tre byggda hinder och två obyggda hinder i manegen, som inte skulle hoppas, utan bara dressyras runt, och Galishimo tyckte dessa var ohyggligt spännande att passera. Det var ju fyrkantiga hinderstöd och allt. Under kursen hade Galishimo sällskap av två andra ekipage bestående av en sagolik tinkerhäst och en skäckfröken, med sina ryttare, och Galishimo hyste ett stort och osunt överintresse i båda hästarnas förehavanden.

Och så var det folk på läktaren. Som ville filma skäckfröken. Och så var det stök i hinderhallen och slutligen så började andra hästar, som skulle vara uppvärmda inför kursen efter, att droppa in, en i taget. Som mest var vi sex hästar på ridbana och alla hade en egen agenda och riktning. Galishimo var ju uppmärksam på allt, men skötte sig riktigt bra hela tiden.

Det var bara galoppträningen på slutet som blev lite för spännande för honom. Skäckfröken och Sagotinker behövde en hel del verbalt stöd och hejarop från både ryttare och instruktör för att komma igång. Galishimo behöver inte verbalt stöd och hejarop för att komma igång, utan blev alldeles av sig själv väldigt taggad över allt spring och alla hejarop. Och så får vi inte glömma alla hinder och hästar åt höger och vänster. Särskilt förvirrande blev det för honom när jag satt uppe på honom och bromsade, vilket för Galishimo kändes helt obegripligt, när tydligen hela omvärlden peppade med "Kom igen nu!" till sina hästar.

Då ställde vi oss i mitten av ridbanan, släppte tyglarna, och spanade på de andra hästarna i stället.
"Mycket klokt beslut!" sa ridläraren och fortsatte: "Det vore onödigt att pressa honom utanför komfortzonen nu när det är så här mycket liv och rörelse runt omkring, då kan han gott få stå på en trygg plats, titta en stund, och känna lugnet."

Men summerat så måste jag säga att det gick väldigt mycket bättre än vad jag förväntade mig. Det gick kanske till och med bättre än vad instruktören förväntade sig också, då hon faktiskt ridit Galishimo en mindre bra dag i ridhuset för nio månader sedan.
"Han är ju en helt annan häst nu! Vilken skillnad! Bra jobbat!"

När jag körde hem honom genom stan, i regnet och mörkret, så grubblade jag på det där med att köpa honom en dressyrsadel. Jag har pratat om att köpa en renodlad dressyrsadel ofta men ibland lutar det ju i stället mot en westernsadel. Men låt oss säga att han fortsätter vara så fin i ungefär samma omfattning som han var denna kväll. Då är det kanske värt att lägga några slantar på en dressyrsadel, ändå...