Galopp från skritt

I lördags fortsatte jag och Galishimo träna på galoppfattning från skritt. När man ser filmerna så förstår man att det är riktigt bra styrketräning för rumpmusklerna på honom att hela tiden accelerera och sedan bromsa in. Galishimo fick trycka ifrån mer och mer på galoppfattningarna.  I högervarvet så sätter han sig ordentligt på rumpan och trycker ifrån, men i vänstervarvet så har han lite svårare för det och glider liksom in i galoppen lite försiktigare. Det gör inget för båda fattningarna blir bra träning för honom. Jag tar bara vänstergaloppen lite oftare.

Själv var jag överraskande ridrädd. Det blåste och var någon form av motorsport med vindriktningen vilket fick hela ridhuset att brumma när motorfordonen axade. Jag blev livrädd. Galishimo reagerade också oroligt på ljuden. Jag var övetygad om att motorfordonen körde precis utanför ridhusväggen men förmodligen var de längre bort än så och att ridhuset råkade fungera som en stor resonanslåda. Det blev lite av det där dova bullret som man kan se i skräckfilmer när folk precis kommit överens om att de ska dela på sig ("Let's split up!") och ensamma trevar sig fram i mörkret efter att ficklampan slocknat. Dovt mörkt "moorrrrrr". Det ljudet gick ända in i ryggmärgen på mig. Ridhuset står ju ändå ganska centralt med många vägar i närheten. När jag satt i bilen igen grät jag av besvikelse över att behöva hålla ihop mig och lyckas göra övningar.
"Ska det alltid vara så här? Kommer jag för alltid att vara så här? Är halva min personlighet borta för alltid?" sade jag till Björn och begravde ansiktet i händerna.

Sedan fick jag se lite filmer som han filmat och då får man lite av känslan att befinna sig i en twilight-zone. Jag såg väldigt lugn ut under ridningen. När Galihimo blev orolig så hanterade jag det bra och satt djupt i sadeln. Axlarna åker mer bakåt och jag är följsammare i mina höfter.Så det syns verkligen inte vad som pågår på insidan av mig, förutom hur jag småpratar och fnissar spänt. Jag blev supernöjd över filmerna. Det ser mycket bättre ut än det känns! Hoppas min hjärna kommer ikapp snart!

Men det är ju lite det där med läkarens misstanke om "kronisk stress" som kanske bidrar till ridrädslan. Att det krävs mindre för att tippa mig över kanten och bli superstressad. Det fick mig att tveka lite om jag skulle våga pressa mig med Galishimo idag, men det är ju ganska klassiskt att höra "Stress i sig är inte farligt, det är bristen på återhämtning som är farlig." och det tror jag är nyckeln. Det hoppas jag är nyckeln.

Mitt nya jobb som jag fick för några månader sedan BLIR ju lugnare med betydligt färre deadlines och mer djuplodande analyser vilket jag trivs jättebra med. Från att ha ca 22 deadlines i månaden så kommer jag bara ha ca 4 deadlines. Men jag måste nog ge detta lite tid innan jag känner förbättringar, kanske ett halvår eller så.

"Du vet väl att det är viktigt att ha en annan identitet än bara sin yrkesroll?" frågade läkaren förresten när jag sade att jag inte hade barn. Jag råkade nicka och hålla med på ren reflex, men kände mig en gnutta diskriminerad. Som att barnfria antas leva för sina jobb och inte har annat i livet de tycker är viktigt.