Söndagsritt och lappuggla!

Jag tycker det är drygt att fortfarande känna mig sjuk. Jag försöker hela tiden tänka till nu, så jag blir bra någon gång. Jag försöker fråga mig själv hur stressad jag känner mig och om det finns något jag kan göra för att se till att komma ned i varv.

Idag så var det vindstilla så jag planerade att rida ut med Galishimo ensam. Fördelen med att rida ut med honom ensam är inte bara att jag slipper att passa en tid, utan att jag även kan bestämma takt och tempo själv, samt sitta av precis när jag känner för det, och sitta upp igen när jag känner för det. Det kan bli så att jag ibland skäms inför andra ryttare för att sitta av, och kanske klamrar mig fast längre än nödvändigt. Från ett stress-perspektiv, alltså. För Galishimo så gör det nog inte så mycket till eller från. Han låter mig glatt sitta upp och av lite hur som helst.

När vi började rida så var han väldigt spänd men efter någon kilometer så lugnade han ned sig till helt hanterbara nivåer. Vi red tills vi såg en stor fågel flyga alldeles framför näsan på Galishimo och slå sig ned alldeles i närheten. Då fick vi ta en liten ridpaus. Jag satt av och plockade fram mobilen. Det visade sig vara en lappuggla. Herre min je vilka monster. En av världens största ugglor. Den kan bli mellan 130-160 cm i vingspann. Och nu satt den där, alldeles i närheten, och tittade på oss. Nästan som ett tyst spöke från en uråldrig tid.

När vi vände och red hemåt så bestämde jag mig för att sitta av Galishimo i närheten av där vi såg ugglan, ifall han skulle bli rädd för den på hemvägen, och jag hade helt rätt. Bara 20 meter från den platsen så prasslade det till ordentligt i träden och Galishimo sprattlade som sjutton och trodde det var en björn. Jag förklarade att det med största sannolikhet var ugglan. Galishimo sade att han inte litar på människovarelser med minimala luktsensorer och helt värdelösa pytteöron. Människor märker ju inte ett skit om vad som händer omkring oss, om vi ska använda våra skallar hela tiden och inga andra sinnen. Jag insisterade på att det var en uggla, ändå.

Sedan satte jag mig upp och red sista biten igen. När jag blev lite nervös så gjorde jag halt och kliade honom lite. Han blev lite förvånad för oftast brukar jag sitta av när jag gör halt ute, men det tog inte så lång stund för honom att fatta att jag bara behövde gosa lite och sedan rida vidare.

När jag hade kommit hem, och släppt ut Galishimo i hagen igen, så hade två ridtjejer dubbelcheckat i mitt ridskåp att jag kommit tillbaka:
"Vi såg att sadeln var på plats så då måste du ju ha kommit tillbaka från din ridrunda." log de och jag blev så glad att alla är så måna om varandra på stallet. Om jag skulle råka ut för en olycka när jag red ensam så tror jag stalltjejerna skulle märka det på nolltid. Det känns väldigt tryggt.

Det blev med andra ord en riktigt bra söndageftermiddag, helt enkelt.