Visst får han gå bakom lod!

För den som inte är insatt så innebär begreppet ”gå bakom lod” att hästens huvud är indraget och pekar mot bogen. Om man tänker sig en vertikal linje från hästens öga till hästens mun, så ska hästens näsa gå framför den linjen. Vissa brukar anse att lodet är hästens panna rakt av. Det är kanske lättare att förstå. Hästens näsa ska inte vara indragen, helt enkelt. Halsen ska inte krullas ihop. Den ska bara krökas. 

Att gå bakom lod kan innebära att hästen bara drar in näsan, när man gör förhållningar, och framför allt är det bedömt som väldigt obekvämt för hästen och kan skapa andra problem som dämpade rörelsemönster och svårigheter att andas.

Ares är ju bara tre år, och hans huvud är lite överallt när jag rider honom, precis som det ska vara, men han sänker sig gärna och går i en rundare form då han är mycket tömkörd. Just nu har vi fokuserat på att jag varit osäker på att rida honom ensam, och behöver bygga upp mitt självförtroende att rida honom själv. Utöver det så ligger fokus just nu på att Ares ska trava när jag skänklar honom, utan att jag ska använda röst eller medhjälpare från marken, och han ska klara av att hålla traven även när jag rider lätt, dvs när jag står och sitter i sadeln i takt med stegen. Så jag reser mig och sätter mig, och han tycker det är skumt och vill ofta stanna av då. Precis som unghästar kan göra när något konstigt händer.

Där är vi i träningen just nu. Titt som tätt så har jag för korta tyglar och Ares rullar ihop halsen lite och stegar stolt iväg med fina kliv. Glad och fullt ambitiös att börja trava när jag ber honom om det. Då lättar jag lite på handen för att släppa fram näsan, men han kan nöjt gå kvar i det läget en stund, eftersom den lättade tygeln kan ses som en eftergift och ett beröm, att han gjorde rätt som drog in näsan. 

Att finna en bra kontakt mellan hand och mun får ta den tid det tar, och inget jag oroar mig alls över. Jag kan inte rätta och korrigera allt jag gör eftersom det blir för många signaler som stör från huvuduppgiften. Så länge han inte uppvisar några konfliktbeteenden och är mjuk i kroppen så får han gå bakom lod ibland. Dessutom så rider jag fortfarande väldigt korta pass, den mesta träningen är från marken och de sista tio minuterna är i sadeln. 

Eftersom jag även red in Galishimo, som var väldigt känslig i munnen, och i princip aldrig gick bakom lod i vuxen ålder, så litar jag helt på att vi rättar till när den tiden är kommen. Men just nu är det alltså övergångar från skritt till trav som gäller, med klapp och gos i korta pass. Lite för korta tyglar ibland, lite för långa ibland, vi trevar och letar likvärdigt för att hitta varandra. 

Och så länge han är mjuk i kroppen och ambitiös så njuter jag av honom. Oavsett om han tippar bakom lod då och då.