Ares flyger inte under radarn

 

I tisdags blåste det när jag skulle rida, och Ares blev väldigt spänd över prasslet och blåsten. Och då blev jag spänd. Och då blev även han spänd. Och då undrade jag om det var en bra ide att rida ensam. Och då undrade Ares om det var en bra ide att bli riden ensam. Så gick det passet. Vi avbröt det ganska snabbt och gjorde tryggare övningar från marken i stället. Och då kom de där tankarna att jag borde vara bättre. Mycket bättre. Sedan blev jag nedstämd. Och fick huvudvärk. För jag var redan trött när jag kom till stallet, för jobbet var jobbigt. Precis som jobbet brukar vara. 

Då behöver jag backa och reflektera en stund. Jag köpte Ares för att han var en snäll ponny, vilket han verkligen är. Jag lät bli att köpa en renodlad pampig dressyrhäst för att jag ville rida avspänt och prestigelöst. Att rida prestigelöst innebär att sitta av, om jag har en dålig dag. Det innebär även att kanske skippa ridningen om det är mycket på jobbet. Eller som idag. Om det kommer stormbyar som prasslar i träden.

När jag letade häst så sade jag att jag ville ha en ponny att "flyga under radarn med". Och då menade jag en väldigt normal ponny som inte sticker ut någonstans. Jag skämtade för en kompis förra hösten och sade att när jag är på kurs med Ares så vill jag att folk inte ska komma ihåg om jag deltog eller inte. Så osynlig vill jag vara. Jag och Ares ska inte väcka reaktioner eller tyckanden. Vi ska bara motionera tillsammans, få den feedback vi behöver för att utvecklas i vår egen takt, och hålla oss friska. 

Tror ni jag lyckats hålla den linjen? Nej det har jag inte. Ares har slagit ned i mitt liv som en bomb. Han flyger inte under någons radar. Och jag hejjar glatt på honom och delar med mig av allt han ger. Vackra, snälla, Ares. Jag älskar allt med honom. Hans form, hans gång, hans utstrålning. Han slår många renodlade dressyrhästar i mina ögon. 

Och då kommer de där känslorna att jag måste göra precis allt rätt, jag får absolut inte misslyckas nu, och jag måste absolut skapa något fantastiskt med denna underbara, fina, ponny.

Och då kommer prestationskänslorna. Och jag måste backa. Och återgå till tanken om att han är i mitt liv enbart för att jag ska få motionera och få pyssla om honom. Han ska ge mig återhämtning och en meningsfull hobby. Jag har honom INTE för att jag ska imponera och att andra ska tycka att jag är bra. Jag får absolut misslyckas och göra fel med honom. Jag behöver inte utvecklas i raketfart. 

Jag ska bara må bra. Och motionera. Med Ares. Och lägga prestationen åt sidan.