Träning i Lillskogen

 Jag fortsätter vara i Lillskogen ofta, ensam med Galishimo, och tycker väl det är lite oklart hur mycket det går framåt, eller inte. Galishimo är väldigt spänd emellanåt och jag blir också väldigt ridrädd. Vi försöker vara där 2-3 gånger i veckan och många gånger får jag sitta av för människor, bärplockare och annat. Han går alltid framåt men han blir stel som en pinne och andas väldigt stötvis och håller andan däremellan. Det är tydligt att han tycker det är jobbigt. I sällskap är han ju mycket lugnare men vi blir ju så beroende av den andra hästen och ryttaren och det känns inte som det stärker oss som team. 

Vi har haft lite otur för vi måste passera en lada där man just nu renoverar gamla altanfönster eller något liknande. Det bankas lite och låter när de använder verktygen och det är precis bakom ett hörn så Galishimo ser inte att det är folk där utan hör bara plötsliga höga ljud. Grannarna har ju inte heller en chans att se att det är en häst på väg bakom laduknuten om de ska dra igång en slipmaskin eller liknande. 

Jag tycker också fortfarande att det är väldigt obehagligt att rida på asfalt, jag har alltid oroat mig över att Galishimo inte får grepp och går omkull om han blir rädd för något, på asfalt, och denna oro blev inte bättre när en internetbekant, Annelie, nyligen fick ta bort sin arab Zigrid då den skrapat sönder knäna på asfalt efter en olycka. Sedan ser jag att någon annan kommenterat att hon fick ta bort sin arab på grund av liknande skäl. En reaktiv och sprattlig arab tänker ju inte på underlaget om de försöker riva iväg. 

Ibland undrar jag hur mycket jag ska kämpa med detta eller liksom bara ge mig med att han är istadig. Han är ju SNÄLL men istadig. Det är aldrig bråk och han är aldrig olydig. Men man ser ju att de hästar som är trygga ute är ofta trygga ute redan från starten i sina hästliv. Kan de ridas ut ensamma vid 11 års ålder så kunde det även det ofta även vid 4:a års ålder, om det inte bara handlat om olydnad eller ett disciplinproblem. Självständighet och egentrygghet är egenskaper som verkar svåra att jobba fram om de inte föds med den.

Men sedan får man till en avspänd rolig galopp emellanåt och känner hur han nöjt skjuter iväg i skogen och då tänker jag att "Gud, om vi ändå kunder rida dressyr i skogen i stället för på ribanan, vad roligt det hade kunnat vara!" och så bestämmer jag mig för att fortsätta träna.