Köksrenovering och lycka

 Jag har gått in i mitt kök flera gånger nu, och bara njutit av förändringen. Det är fortfarande listtejp överallt så en bild ger inte köket rättvisa ännu. Inga skåpluckor har kommit upp heller. Men jag kan se och ANA att detta är på väg att bli ett mysigt, fräscht kök som kommer att ge känslan av att vara fräscht trots att jag bara slipat lite och bättrat på med färg. 

Det är ju detta som är grejen med projekt och som gör livet så roligt. Man kan bita ihop och vara sur och gnaga sig igenom en herrans massa timmar men det man får tillbaka har man glädje av så länge. Jag har en tendens att misströsta att jag kommer att komma i mål med projektet trots att jag faktiskt aldrig egentligen anser mig ha misslyckats med ett eget projekt i hela mitt liv. 

Certifierad fallskärmshoppare, socionomexamen, triathlon, En svensk klassiker, att rida in en arab, att klara kniviga situationer på jobbet, att ta BE-körkort, jag har målat om tre sovrum sedan innan och jag har aldrig behövt ge upp. Jag har aldrig lämnat något oklart. Ändå är det på något vis det som lätt gnager i mig. 
"Hoppas det inte ser så här rörigt ut i köket i fem veckor till.. vad skulle mina vänner säga?" eller så tänker jag på programmet "Arga snickaren" och folk som har börjat med renoveringar lite överallt och sedan bara fått slut på energi och gett upp i ett kaos av målarburkar och halvt utslagna väggar. Tänk om jag är en av dem? Helt plötsligt? 

Jag är glad över att jag äntligen bestämde mig för att fixa till det gamla köket, i stället för att slå ut allt och göra ett nytt kök. Det är miljövänligt att fräscha upp gamla saker. Det är betydligt billigare. Det är bara lite jobbigare. Men om det inte vore jobbigt så hade jag inte blivit stolt efteråt. Det är priset man får betala för att njuta. 

Idag har jag gjort mina detaljer i turkos. Turkos är förresten inte bara en färg, det är ett statement mot allt vitt, grått, blågrått, vitgrått, vitgråblått och urtvättade nyanser i olika nymålade rum på instagram som heter "morgondimma" eller "fjäderpuff" eller liknande. Turkos skriker med lite för gäll röst om det glada 50-talet då min lilla lägenhet byggdes. Turkos säger "Tack men nej tack" till prettoprinsessor som inte vågar utmana. Turkos vågar riskera vara ful, men kanske rätt ändå. Som det verkar nu, så går den i fin samklang med resten av färgsättningen och jag kan knappt bärga mig tills jag har mina luckor och handtag klara. Att jag ska kunna inreda köket igen. Det håller på att få en personlighet.