Att hitta lugnet i Lillskogen

 Vi har ett litet skogsparti bredvid stallet som kallas för "Lillskogen". Partiet är inte så stort men det finns gott om stigar där att rida på. Och människor. Och cyklister. Och Bärplockare. Och buskar. Och andra ryttare. Det finns även en liten "sinnenas stig" med små tänkvärda skyltar efter stigen för allmänheten att promenera och begrunda. Och inte så långt därifrån finns två relativt vältrafikerade vägar. De flesta ryttare och hästar tycker att slingorna är trivsamma att rida på. Jag och Galishimo är de två gyllene undantagen.  

Lillskogen är inget område som jag känt mig särskilt intresserad att rida efter. Jag har dåligt med överblick om vad som händer omkring mig när jag rider vilket hindrar mig från att ligga steget före Galishimo. Jag har promenerat där med Galishimo ibland och han reagerar lite olika beroende på vad vi träffar på. Men reagerar gör han. Särskilt när jag hanterar honom ensam, vilket medför att jag kan inte kan visa någon hur spänningarna artar sig, eftersom man måste vara ensam för det. Sedan känns det taskigt att skicka iväg någon att rida Galishimo ensam när han är på det viset, för jag kan inte garantera den ryttarens säkerhet heller. Och så varken ser jag eller lär mig något. 

Det finns andra områden som är betydligt tryggare för oss att rida efter. Exempelvis ridvägar med bättre uppsikt, och lite längre från stallet. Då slipper jag oroa mig för att Galishimo ska bli rädd och instinktivt vilja ta sig kortaste vägen hem. 

Fördelen med Lillskogen är att man inte behöver rida särskilt länge, jämfört med de längre rundorna vi brukar ta. Om vi lär oss att rida där så kan det bli en naturlig slinga att skritta och trava efter i ca 25-30 minuter om man har kort om tid, och ändå ge sin häst lite rörelse. Eventuellt kan det även hjälpa min ridrädsla lite, då jag kan avbryta passet och snabbt vara hemma igen om jag har en dålig dag. 

Så just nu är jag lite intresserad av att utmana mig själv och ensam rida Lillskogen lite oftare. Det blåste fem sekundmeter idag och han blev spänd i blåsten, så jag satt av ganska raskt, och så fann vi en slinga som vi tillsammans kunde promenera några varv efter. Efter två rundor på slingan så satte jag mig upp den tredje. Det gick ganska bra! Han blev väldigt orolig över bilarna på en bilväg, 100 meter bort, och ryckte till och ville vända när han anade dem mellan träden. Men det kändes inte omöjligt att hantera. 

I det stora hela så kändes det ganska bra! Jag kände mig inte lika mentalt urblåst och slut som jag blir när jag ridit 5-10 km med honom och varit rädd. Vi får försiktigt testa oss fram vidare och se om vi hittar lugnet i Lillskogen. Får jag en allt för dålig magkänsla, så avbryter vi projektet om Lillskogen och tar andra ridvägar. Vi får se hur det slutar.