Den bästa träningen är den som blir av

Ebba som rider Måns frågade om jag hade något nytt blogginlägg på gång, så jag klämmer ur mig detta för dig. Varsågod Ebba, här har du något att tugga dig igenom. Det blir lite moralpredikan eftersom det var vad jag hade närmast till hands. Sorry! ;) 

"Har du börjat träna igen?" frågade en kollega när jag kom till kontoret med gymväskan. 
"Ja, efter den här långa perioden av krasslighet så är det dags att starta upp igen." log jag. 

"Kul! Går du några särskilda pass?"

"Nej."

"Har du något särskilt mål?" 

"Nej." svarade jag igen. 

"Brukar du träna med kompisar?" 

"Nix." 

Sedan så uppkom en lite lätt obekväm tystnad och jag insåg att min snälla kollega ansträngde sig ordentligt för att skapa en dialog, och att jag inte riktigt bidrog i samma utsträckning. Så jag utvecklade mig lite:
"För mig är träning väldigt personligt. Det är ju min kropp som jag försöker ta hand om... med alla dess egenheter och ja... grejer." När jag sade det så kände jag verkligen att jag slog huvudet på spiken. Träning är väldigt privat för mig. Jag går helst på gymet på morgonen innan det blivit så mycket folk där, och jag går ytterst motvilligt på gruppträningar eller tar hjälp av en personlig tränare. Kroppen blir så lätt ett objekt när jag är bland folk. Ett objekt som måste förbättras. Och det höll jag ju på med när jag var yngre med lite högre frenesi. Det skulle springas lopp och tävlas och i förrådet ligger det en liten väl försluten plastlåda med de priser (för gott deltagande) som jag fått med mig. Men det kändes inte bra efter ett tag. De dåliga dagarna blev jättedåliga och de bra dagarna blev jättebra och så var svängningarna igång. Pendeln mellan hopp och förtvivlan. Även efter att jag sprungit Stockholm Marathon och Lidingöloppet så kände jag inte riktigt att jag hörde till de vältränade. Att jag inte riktigt dög. 

Idag tränar jag inte alls med den inställningen. Allting duger. Är jag krasslig så låter jag bli att träna. Om benen är orakade och magen är uppblåst av oklar anledning så skäms jag inte alls. (Främst för att jag inte befinner mig omgiven av halvnakna människor i tighta kläder, i ett rum fullt med speglar så man kan se sig själv från alla möjliga vinklar, och jämföra sig med de andra) Är konditionen dålig så slutar jag joggingpasset tidigare. Är det en uppstart efter ett uppehåll, som det är just nu, så kan jag promenera några minuter emellanåt och kliva av löpbandet efter 20 minuter och känna mig nöjd över att jag flåsat lite och fått färg i ansiktet. Det är en ödmjuk dialog med kroppen och knoppen, där jag frågar mig själv vad jag orkar och vad jag vill. Jag känner mig väldigt nöjd över detta. Inom fysträning sägs det ofta att "Den bästa träningen är den som blir av", för de flesta som fystränar kan enas i att det faktiskt är riktigt svårt att komma sig iväg att träna. Detta talesätt figurerar inte inom ridsport, trots att vi är flera som mentalt får kämpa oss iväg efter jobb eller skola så är ridning något som man förutsätts vilja göra året runt. 

Jag undrar om man kan uppnå denna känsla av prestigelös exklusivitet med sin häst också. Att kunna säga: "Min relation med min häst är personlig" och agera därefter? 

Tänk om det vore lika tabu att påpeka att någons häst är ur form som det är att påpeka att någons kropp är ur form? Skulle detta ta bort prestigen och en evig önskan efter framsteg? Jag skämtade ett tag när jag fick många kommentarer om att Galishimo är tjock.
"Du verkar inte vara i ditt livs form heller." har jag leende svarat och mötts av förvånade gapskratt. För då blir det så tydligt. Hur gränsen mellan privat och offentlighet är så vitt skild inom ridsport och egen träning, trots att vi alla jobbar mot samma mål. Vi vill ha friska, fysiskt tränade, samarbetsvilliga hästar som förstår oss. Vi vill alla ha friska kroppar som fungerar fint. Sedan kommer livet emellan och det går alltid upp och ned med hur bra vi får till våra projekt. Innerst inne blir vi kanske också lika ledsna om någon påtalar att vår häst är otränad, som om någon påtalat att vi själva är otränade. 

Att säga

 "Jag behöver ingen personlig tränare just nu, jag vet vad jag behöver göra"  är ganska okej för mig att säga till vänner eller kompisar rörande att jag kommit igång med min fysträning. Jag är nöjd och trygg med detta. Eventuellt tar jag in en tränare en vända i september då jag väger mellan olika upplägg. Men inte nu. 

"Jag behöver ingen ridtränare just nu, jag vet vad jag behöver göra" är betydligt mindre okej att säga inom ridsporten. För hur kan man rimligtvis veta hur man ska utvecklas med sin häst? "Alla" vet ju hur man slutar utvecklas eller långsamt försämras av att rida utan tränare. Ridsporten är mer omgiven av mystik och underlägsenhet inför den sanna läran. 

Nu låter jag lite som jag ogillar ridsport och det gör jag inte. Jag vill bara fluffa upp kanterna på den litegrann. Kanske kan jag få någon ryttare att hejda sig när hon spontant ser en rundmagad häst och hinner fatta ett nytt beslut: 
"Nej, förresten. Jag berömmer den fina svansen i stället..." 

Vi är ju bara ett gäng människor som vill rida runt på våra vackra djur och minst en gång per dag, och förtjusta få utropa "BRAA!" för att våra hästar gjort något lite bättre idag än vad det gjordes igår. 

.

En bild på Ebba och Måns sätter jag ut också. En driven ung tjej som aldrig slutar klura för en så bra relation som möjligt med sin Måns, men som också kan slå ut med händerna och utbrista
"Är det verkligen bara jag som tycker det är tungt att ta sig iväg till stallet ibland?!" 

Nej, det är verkligen inte bara du!  Den bästa träningen är den som blir av!