Helgen

 

Jag har börjat arbeta igen. Därför blir det lite glesare med inlägg. Men det har hänt mycket som varit bra. Min "utleasning" som jag haft sedan november är nu avslutad och jag fick Tårta, Te och Tekopp av kollegorna som tack för den tiden som varit. Tillbaka till min gamla avdelning så fick jag varma mottaganden och kramar. Det kändes väldigt skönt.

På söndagen fick jag sällskap. Mamma kom och hjälpte mig lite med Galishimo. Hon mockade noggrannt i hans box och hjälpte mig med lite praktiska saker. Vilket hon absolut inte behövde, men det kändes ändå skönt. Hon slutar aldrig vara mamma, trots att dottern fyllt 32. Hon hugger i där det behövs. Hon hade aldrig mockat en hästbox förut men insisterade envist om att hon ville hjälpa till. Efteråt åt vi middag på Matfesten, som bara var en kilometer från min bostad. Hon hejjade på några bekanta som också var på festen.
"Jag är alltid stolt över dig." sa hon efteråt och fortsatte:
"Du ser så fin ut och samtidigt är du jordnära. Det är en bra kombination."
Jag blev riktigt glad över det, riktigt lycklig. Fördelen med att flytta till norrland är att ha familjen nära. Mamma vet vad som behövs. Lite mockning av hästskit, och lite kärlek. Lagom dos av båda.
 
På söndagen åkte jag till dressyrclinicen, som jag brukar rida på, och fotograferade Linda som red för tränaren. Det har blivit någon slags trevlig rutin som återkommer hela tiden: Att fotografera hästar. Tränaren blir gladare och gladare för varje gång han ser mig med kameran.
"There is my paparazzi!" Sedan får jag kliva in på banan och fotografera vart jag vill och hur mycket jag vill, när han håller lektion. Jag behöver inte oroa mig för att vara i vägen, för han ger mig fritt förtroende att ställa mig där det blir bäst foton, helt enkelt. Och så tillrättavisar han ryttarna ibland om de rider för nära mig när jag fotar.
"Dont get to close on Katarina! We need her!"
Hela proceduren gör att jag känner mig delaktig, trots att jag inte själv kan rida min egen häst nu. Om jag bara stod och tittade på de andra, så skulle jag känna mig väldigt avundsjuk och ledsen. Nu när jag får kliva in mitt på arenan och fotografera, så är jag bara glad över att få vara med, och bidra med det jag kan...

Nu återstår bara att gå igenom, och välja de bästa bilderna, på ryttaren Linda, så hon blir glad... :)
 
.



Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer