Trött

Jag red på Galishimo och så hände det igen. Jag tror inte han visste själv vad han gjorde. Han fyrade av en rejäl bockning med mig i sadeln, lite överskottsenergi då jag bad honom trava, och sedan dunsade jag väl ned mot sadeln, mot hans rygg, och sedan var rodeon igång. Jag höll fast mig hårt i sadelknoppen och släppte inte greppet om ena tygeln för att försöka böja honom och få honom ur balans.

 Han. Slutade. Aldrig. När jag suttit mig igenom en "trött" bockning så hann jag precis tänka att "Nu orkar han inte bocka mer" men han bara fortsatte med ny fart. Jag hann fundera på att hoppa av i farten. Jag skulle bara hehöva släppa taget om sadelknoppen för att hamna på marken, och jag kunde luta mig framåt och åt det håll han inte verkade springa, men jag blev rädd för att få en känga av hans bakhovar. Dessutom var jag ensam i ridhuset och det fanns ingen som skulle märka om jag slog mig illa. Och han fortsatte och fortsatte.
"Luuugn pojken. Lugn gubben..." försökte jag säga under tiden han bockade men det hade ingen effekt.

Men till slut slutade han faktiskt. Själv kände jag hur armarna och ryggen värkte. Särskilt ryggen, att dunsa så många gånger i sadeln på en bockande häst var en rejäl fysisk påfrestning. När han stod stilla så klev jag slutligen av, jag borde kanske ha ridit mer men jag var som sagt ensam i ridhuset. Sedan fick han springa på longeringsvolten för att inte känna att det blev "lättare" när jag väl "kommit av" sadeln.

Känslorna var så blandade. Sorg. Uppgivenhet. Ilska. Revanschlusta. Oro. Förtvivlan. Och trötthet. Väldigt mycket trötthet.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer