Jag vill

Nu har saker börjat falla på plats på livet. Lite smått, sådär. Jag har inga stolar i min lägenhet ännu, och inte heller så mycket sängkläder att botanisera mig med, men jag bor här, och jag vänjer mig långsamt vid hur jag bor. Jag har vant mig vid att ha terven hemma och att sätta in regelbundna promenader med henne, utan att överanstränga henne. Jag har börjat sova väldigt bra och djupt. Jag är pigg när jag vaknar på dagarna. Jobbet går hyfsat bra. Det är trevligt att dejta en mysig man också. 

Jag börjar vänja mig vid de nya rutinerna med Galishimo också. Förut var det rena döden att springa runt stallplanen och mocka, skjutsa bort skiten, väga höpåsar, kånka vatten, hämta nytt spån, varje dag tills döden skiljer oss åt, och så vidare... men kroppen kommer in i rutinen och nu efter två månader så går det ganska snabbt, och jag kan tänka på annat under tiden som jag fixar med göromålen. Och snart tänker jag rida på den lilla Pellefanten igen. Det är bara en tidsfråga nu.

Och så fort livet stannar av. Bara för en liten sekund... så kryper det i kroppen. Jag måste göra något.

Jag. Måste. Göra. Något.

Gud, jag har inte känt den känslan på evigheter. Förut har jag ofta haft känslan av:
"Jag orkar inte. Jag orkar knappt. Jag måste försöka orka. Jag har inget annat val." och jag har ofta känt mig mer eller mindre utmattad efter minsta lilla aktivitet. Nu så har det vänt till:

"Jag vill vandra ensam i fjällen. Jag vill vandra Pilgrimsleden. Jag vill springa ett marathon igen. Jag vill träna Galishimo igen. Jag vill göra något jag aldrig gjort förut..."

Förutom att känslan av rastlöshet är något plågsam,
innan jag funnit min riktning,
så är den också väldigt skönt.
För det är ju jag.
Mitt 'riktiga jag' börjar infinna sig...


Jag ska fråga Galishimo, vad han tror om lite äventyr längre fram...





Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer