Det går bra nu

Jag har inte kunnat rida Galishimo i helgen, då det är en clinic i ridhuset från fredag till söndag. Så nu är jag kvar i träsket då han är lite understimulerad igen. Han skuttar runt utan vett och sans för sig själv i hagen. Jag har i helgen fått de fina råden (som jag inte bett om) att sätta ut en varningsskylt (som jag inte vill ha) utanför hans hage om att han är farlig "Han kan ju sparka någon genom stängseltråden", och jag har även fått uppmaningen att lämna bort honom till någon "professionell hästhanterare". Så nu finns det en liten varningstext om honom i stallet. Och en tillhörande teckning på en glad häst som studsar. "Akta er för Galishimos rumpa." Lika bra att göra det, för olyckor kan ju hända. Har jag märkt.

Det hela rinner lättare av mig nu, för jag har fortfarande kvar magkänslan över hur han var att rida förra veckan. Han var mjuk. Ivrig. Lyhörd. Självklart har jag inte hunnit utbilda honom så mycket ännu, men lyckan sprider sig i kroppen över att sitta på honom. Han gör allt jag ber honom om. Han vill bara vara duktig. Han vill gärna jobba sig trött, också.

Jag fortsätter att träffa den här mannen jag träffat sedan semestern också. Vi har gått på bio. Fikat ute, joggat... Han bjuder mig gärna på mat, och skickar matlådor hem med mig, när jag åker. Men de där aktiviteterna vi gör, säger väl kanske inte så mycket om relationen. Det är hans sätt att bemöta mig, som jag verkligen trivs med. Eller kanske bara den han är.
"Äh, I'm just an ordinare guy..." säger han ibland och rycker på axlarna.

Men han har ingen aning om hur sjukt skönt det är för mig att träffa en "ordinary guy". Gud välsigne ordinary guys! Världen går inte runt utan dem! Jag har dejtat alldeles för många extraordinära personlighetstyper. Jag vill bara må bra med honom. I all sin ordinäritet. Det är allt jag begär. Jag vill bara trivas. Och det gör jag verkligen...

Det går bra nu.

.