Avdelningen Plötsliga Gråtattacker

 Idag kom min nya hästoverall! Jag blev jätteglad och tog på mig den. Den var så mycket fräschare än den overall jag haft i elva år och tvättat ett 40-tal gånger. Tyget var nytt och lite hårt och prassligt som nya produkter kan vara innan man börjat använda dem. Reflexerna var fräscha. Jag tittade mig nöjt i spegeln och kände att det blev precis rätt. Exakt samma modell. 

Ja och sedan började jag förstås gråta. Och gråta. För att någonstans så kändes det som att det var alldeles nyss jag tog på mig min nya overall, som såg exakt likadan ut, och kändes exakt likadan, för att åka till stallet och till min lilla unghäst Galishimo. Jag slungades tillbaka 11 år i tiden helt obarmhärtigt och sedan satt jag här i hallen i min nya overall och fulgrät. För att livet är förändring. 

11 år kan låta som en lång tid men hjärnan sorterar inte sina minnen kronologiskt. Det är inte så att minnen lagras i fack efter datum och tid och bleknar ju äldre de blir. Minnena är okronologiska och väcks av lukter, händelser och känslor som liknar varandra. Och nu stod jag där i min nya overall, precis som jag gjort en gång förut, jag stod där inför två händelser som liknade varandra och kände med oväntad klarhet hur det var när Galishimo kom till mig. Och det gjorde ont. Fruktansvärt ont. Det var ju jag och han. Jag och Galishimo. Varför fick vi inte fortsätta, tillsammans? Varför fick vi inte en lång framtid tillsammans där han var 22 när jag blev 50? 

Jag och Galishimo år 2011


Jag och Ares 2022

Mamma ringde när jag grät och jag försökte torka tårarna samtidigt som jag pratade i mobilen och lyssnade på mammas lugnande röst om att allt är bra och det är ändå bara tre månader sedan Galishimo gick bort. Det är en kort tid. Jag gav mycket av mitt hjärta till honom. 

Jag suckade och svarade mamma:
"En sak jag som jag aldrig, ALDRIG, kommer att förstå... det är hur folk kan tatuera in sina döda djur på kroppen?! HUR kan man vilja bli påmind varje dag om vad man förlorat?! HUR är det möjligt?!" 

Mamma svarade: 
"Det är ju så nytt för dig fortfarande. Du sörjer ju så mycket. Om tre år kanske du jättegärna vill ha ett litet minne av Galishimo på kroppen. Man kan aldrig veta.

Tid kan ju förändra både känslor och upplevelser." 

.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Påskjutet

Bild
Ares börjar känna sig mer och mer bekväm med mig i sadeln, och det märktes mest igår med att han har ett riktigt fint påskjut med starka bakben. Igår var han lugn, jag var lite försiktig då vi inte var ensamma på ridbana, men idag var husse med och jag kände mig tryggare, och då var han pigg! Skritten är stor och ordentlig där han vill framåt, vid minsta lilla skänkling så svävar han glatt iväg i trav, med stora glada kliv, och jag hänger inte riktigt med. Ibland vinglar han ju lite också. Det är inte lätt att vara duktig.  Galishimo tog ju små, fina så steg och traven var väldigt liten och enkel att sitta i. När Ares trampar iväg så gungar hela hans kropp, glatt och energiskt. Det känns lite som så, att om jag bara tjoade till, och sade att han var duktig, så hade han gärna gett mig en glad galopp. Han gillar att jobba och är glad att stå till tjänst. Nu får det gärna gå fort, också.  Är jag redo för min arbetsglada, pigga, ponny med det fina klivet? Nej det är jag inte. Jag tycker de
Läs mer