Snyggt?
"Jag väger ju 56 kilo. Jag är ju snygg!" försökte jag peppa mig med. Det var 30-gradig värme ute och det skulle inte funka att köra långpass i onödigt mycket kläder. Jag tog mina kortaste cykelbyxor, ett vätskebälte, och tränings-bh:n. Magen bar alltså. Jag kände mig väldigt sårbar.
Fast det borde jag inte.
För jag väger 56 kilo. Och känner mig snygg. Kanske.
Sagt och gjort. Ut i sommargasset på långrunda. Jag undvek noggrannt ögonkontakt med bilister. Efter en och enhalv timmes löpning var huden röd och irriterad av solljuset. Mina små vätskebehållare hade samtliga blivit uppdruckna, och jag längtade förtvivlat efter svalka.
Jag längtade så förtvivlat efter svalka att jag vek av från den planerade rundan för att söka mig mot havet. Efter bara några hundra meter kom jag till en bro. Jag jublade. Under bron rann det en liten å med brunt vatten. Haleluja. Jag skyndade mig igenom knähöga gräs och buskar. Jag skyndade mig ned för stenarna och utan att ta av mig skorna, eller ens tänka efter överhuvudtaget, så pep jag av glädje och la mig raklång på rygg i det svalkande vattnet och tittade upp mot broplankorna. Skugga. Svalka. Gud vad skönt. Brunt vatten. Härligt. Det kittlade i hela kroppen av de svala strömmarna och jag var inte ett dugg bekymrad över att även löparskorna skulle bli dyngsura. Jag stannade en stund och badade i den lilla ån bland de kantiga stenarna innan jag stolt slafsade mig upp ur den grumliga ån. Med rinnande vatten från hela kroppen så struttade jag stolt vidare. En halvtimmes löpning kvar. Nu bär det av hemåt! Gud vad skönt.
300 meter på hemvägen så passerade jag... en badplats. Med badande människor. Det såg väldigt mycket behagligare ut än att ligga och plaska under en bro med brunt vatten.
Jag måste nog komma ihåg den där badplatsen till nästa gång. Faktiskt.
Jag försökte hålla ryggen rak och huvudet högt när jag lite halvlerig sådär passerade badplatsen. Jag försökte trösta mig med att jag åtminstone är snygg.
Kanske.
.
Fast det borde jag inte.
För jag väger 56 kilo. Och känner mig snygg. Kanske.
Sagt och gjort. Ut i sommargasset på långrunda. Jag undvek noggrannt ögonkontakt med bilister. Efter en och enhalv timmes löpning var huden röd och irriterad av solljuset. Mina små vätskebehållare hade samtliga blivit uppdruckna, och jag längtade förtvivlat efter svalka.
Jag längtade så förtvivlat efter svalka att jag vek av från den planerade rundan för att söka mig mot havet. Efter bara några hundra meter kom jag till en bro. Jag jublade. Under bron rann det en liten å med brunt vatten. Haleluja. Jag skyndade mig igenom knähöga gräs och buskar. Jag skyndade mig ned för stenarna och utan att ta av mig skorna, eller ens tänka efter överhuvudtaget, så pep jag av glädje och la mig raklång på rygg i det svalkande vattnet och tittade upp mot broplankorna. Skugga. Svalka. Gud vad skönt. Brunt vatten. Härligt. Det kittlade i hela kroppen av de svala strömmarna och jag var inte ett dugg bekymrad över att även löparskorna skulle bli dyngsura. Jag stannade en stund och badade i den lilla ån bland de kantiga stenarna innan jag stolt slafsade mig upp ur den grumliga ån. Med rinnande vatten från hela kroppen så struttade jag stolt vidare. En halvtimmes löpning kvar. Nu bär det av hemåt! Gud vad skönt.
300 meter på hemvägen så passerade jag... en badplats. Med badande människor. Det såg väldigt mycket behagligare ut än att ligga och plaska under en bro med brunt vatten.
Jag måste nog komma ihåg den där badplatsen till nästa gång. Faktiskt.
Jag försökte hålla ryggen rak och huvudet högt när jag lite halvlerig sådär passerade badplatsen. Jag försökte trösta mig med att jag åtminstone är snygg.
Kanske.
.
Kommentarer
Skicka en kommentar