Stockholm Marathon
Jag kunde knappt tro att det var sant. Att jag skulle ta mig an drömmen som jag kämpat för sedan november: Att springa ett marathon på 42 kilometer. Alla antibiotikakurer, bytet av arbete, separation, flytt till annan ort och den nya separationen har varit ständigt grus och småsten som många gånger hindrat mig från att jobba för årets största dröm: att genomföra ett marathonlopp. Jag har inte kunnat träna som jag har velat men jag tyckte ändå att jag tränat tillräckligt för att våga ta mig an utmaningen.
När jag äntligen fick sitta där, på Stockholm Stadion, fullt frisk, så kände jag mig lyckligare än någonsin. Till råga på allt så sken solen på en klarblå himmel och jag tänkte att det vore väl själva fan om jag inte fixar det här.
Det var fantastiskt att gå mot startfållan och se hur helikoptern susade över huvudet och alla optimistiska människor. Det var en enorm positiv energi genom hela området och jag var riktigt stolt över att jag var där.
Under loppet fick jag erfara varför tidningar och funktionärer understrykit att man verkligen VERKLIGEN inte ska ha nya skor när man springer ett marathon. Jag hade tänkt att sådant där gäller bara andra och inte mig, eftersom jag sällan har blåsor på fötterna och alltid springer i samma skomärke. Nu såhär i efterhand så inser jag hur korkat jag resonerat. Jag fick blåsor på fötterna. Stora blåsor. När blåsorna sprack och den skyddande blåsvätskan plötsligt försvann så kändes det som om någon smällt en kinapuff inuti skorna på mig. De problemen började efter 21 kilometer.
22 km och fortfarande fräsch!
Efter 24 kilometer så började musklerna värka, ordentligt. Och efter 30 började självaste "maran". Den sista biten var full av blandade känslor. Muskelsmärta. Frossa. Blåsor och... stolthet! En obeskrivbar jublande stolthet eftersom jag för varje kilometer blev mer och mer förvissad om att jag faktiskt skulle klara mitt första marathonlopp! Jag hade nämligen ingen smärta i mina knän, jag hade ingen smärta i muskelfästet vid vaden. Jag hade ingen smärta som skulle hindra mig från att faktiskt löpa i mål. Muskelsmärta kan man klara med vilekraft. Blåsor kan man klara med viljekraft. Trasiga senor och knän går inte att fixa med viljekraft och de problemen lyste med sin frånvaro. Jag kände varken av magproblem eller kräkningskänslor heller.
Efter en lång kamp på fem timmar var jag faktiskt där. I mål.
Det var fantastiskt.
Helt otroligt. Kampen sedan november är över.
Jag klarade det!
Trött och frusen och påklädd och... STOLT!
.
När jag äntligen fick sitta där, på Stockholm Stadion, fullt frisk, så kände jag mig lyckligare än någonsin. Till råga på allt så sken solen på en klarblå himmel och jag tänkte att det vore väl själva fan om jag inte fixar det här.
Det var fantastiskt att gå mot startfållan och se hur helikoptern susade över huvudet och alla optimistiska människor. Det var en enorm positiv energi genom hela området och jag var riktigt stolt över att jag var där.
Under loppet fick jag erfara varför tidningar och funktionärer understrykit att man verkligen VERKLIGEN inte ska ha nya skor när man springer ett marathon. Jag hade tänkt att sådant där gäller bara andra och inte mig, eftersom jag sällan har blåsor på fötterna och alltid springer i samma skomärke. Nu såhär i efterhand så inser jag hur korkat jag resonerat. Jag fick blåsor på fötterna. Stora blåsor. När blåsorna sprack och den skyddande blåsvätskan plötsligt försvann så kändes det som om någon smällt en kinapuff inuti skorna på mig. De problemen började efter 21 kilometer.
22 km och fortfarande fräsch!Efter 24 kilometer så började musklerna värka, ordentligt. Och efter 30 började självaste "maran". Den sista biten var full av blandade känslor. Muskelsmärta. Frossa. Blåsor och... stolthet! En obeskrivbar jublande stolthet eftersom jag för varje kilometer blev mer och mer förvissad om att jag faktiskt skulle klara mitt första marathonlopp! Jag hade nämligen ingen smärta i mina knän, jag hade ingen smärta i muskelfästet vid vaden. Jag hade ingen smärta som skulle hindra mig från att faktiskt löpa i mål. Muskelsmärta kan man klara med vilekraft. Blåsor kan man klara med viljekraft. Trasiga senor och knän går inte att fixa med viljekraft och de problemen lyste med sin frånvaro. Jag kände varken av magproblem eller kräkningskänslor heller.
Efter en lång kamp på fem timmar var jag faktiskt där. I mål.
Det var fantastiskt.
Helt otroligt. Kampen sedan november är över.
Jag klarade det!
Trött och frusen och påklädd och... STOLT!.
Jisses. Jag är imponerad!
SvaraRaderadiamondsnrust! Hej! Tack för din gratulation! Är du kvar här och läser?! Det trodde jag inte. Många kramar på dig.
SvaraRaderaDu. Är. TUFF.
SvaraRaderaTuffare än tuffast, coolare än coolast. Vad är väl 4000m jämfört med 42000m..? =)
Äntligen, jag har väntat på historien om din mara. Så då hade det gått ännu bättre med insprungna skor! Nästa år...
SvaraRaderaGrattis Kattis, jäkligt bra kämpat!
Dags att byta titel på din blog: "Livet är förbättring" :-))
SvaraRaderaHaha! Tack Catta och Christer. Ni är ständiga lojala följeslagare som motiverar mig att skriva om mina äventyr. Kram på er! :)
SvaraRaderaGrattis! Vad roligt att du klarade det!!
SvaraRaderaDu äger härmed min allra största beundran!! Bra jobbat!! :-D
SvaraRaderaDet finns människor som lyckas berätta om sina bedrifter på ett sätt där det inte handlar om att framhålla sig själv i skrytsam dager. Där berättelsen i sig, hindren man tar sig över och de personliga gränserna som sprängs gör att vi som läsare inser hur stor bedriften är.
SvaraRaderaEtt stort grattis till dig och din bedrift. Det är sannerligen inte alla som fixar en mara och som dessutom gör hälften av den med trasig fötter. Ett strålande exempel på att livet är förändring!
Kram - (G)
LG, tack raring! Det är när jag får sådan feedback som jag fattar varför jag gör det här. STOR KRAM!
SvaraRadera