Ridhus, höstmörker, heltidsjobb och realistiska förväntningar

 Det är nu det märks mest att jag hamnat i ett nytt stall. Mörka höstkvällar då det annars var ganska stilla i förra stallet så kan man samlas och titta och prata med varandra i ridhuset, samtidigt som regnet öser ned. Jag brukar titta på en väldigt duktig ryttare som har en unghäst som kvalat till breeders trophy, för att se hur hon rider och utvecklar unghästen. Nu ska de nog inte iväg på breeders av andra skäl, men det säger ganska mycket om vilka kvaliteter hästen har. I torsdags fick även jag prova den fina unghästen. Jag blev fruktansvärt nervös men efter ett tag så började jag faktiskt känna mig lite tryggare med hästen. 

Det är verkligen dubbla känslor att rida på en så fin häst. Jag känner ju att den har jättefin mentalitet och rör sig helt annorlunda jämfört med Galishimo, men det kommer så mycket ansvar med så fina hästar. Ansvar att utveckla dem, ansvar att rida dem rätt, ansvar att kunna rida fram dem om de tvekar, att ge dem trygghet och självförtroende. Kanske skulle jag klara detta om jag gick många kurser och red övervakat ofta, men jag tror inte jag skulle orka detta tillsammans med mitt heltidsarbete. 

Det var i alla fall fantastiskt att få rida en så fin häst och det blir jätteroligt att följa deras utveckling från marken. Snart ska han hoppas in med ryttare! Blir jättespännande att se! 

Men apropå utveckling i ridningen; Ibland vill jag bara säga "låt oss prata heltidsjobb" med unga hästtjejer, för många verkar ha orealistiska förväntningar på vad man kan orka med efter en åtta timmars arbetsdag. 

När man arbetat en dag så är det inte ovanligt att man behöver vila resten av kvällen eller kanske dra ned på ambitionerna i ridningen, utan att detta på något vis är ett tecken på att man är ur form. Det är inte onormalt att man kan behöva vila även på helgen om man arbetat hela veckan. Att vila och återhämta sig är alltså inget tecken på att man är ur form. 

Det är ett fåtal personer som klarar av att prestera både på arbete och fritid, långsiktigt. Dessa fåtal personer är inte normen, något man nödvändigtvis måste kopiera och ta efter, utan undantagen. Ofta kan man klara det något eller några år, men som långsiktig livsstil kan det bli väldigt tufft. Och sedan finns det folk som faktiskt ljuger på sociala medier, som gärna profilerar att de är väldigt upptagna med arbete och fritid, men i själva verket inte arbetar heltid och vilar lite mer än de vill ge sken av. 

Eller så säger de att de lider av ångest, men de dyker inte ned i att ångesten i själva verket kan vara kroppens sätt att tvinga kroppen att stanna upp och återhämta sig. Detta gäller ju inte alla, men en hel del som jag träffat på genom åren. Många som pressar sig över sin förmåga, eller inte lyssnar på kroppens signaler, drabbas av ångest. 

För kroppen låter sig inte ignoreras. Den höjer rösten tills den blir hörd. 

.