Det är ganska svårt att misslyckas

 

Allt går ju verkligen enligt plan med Galishimo. Det är så otroligt tydligt att han mår bättre och blir mer harmonisk om han får bättre möjligheter till motion. Det var jättefint på förra stallet men den här herren behöver verkligen få jogga grusvägar.  Jag måste nästan säga att det är ganska svårt att misslyckas nu för tiden. Förut fick jag ju kliva av och ge upp ibland när jag red honom för att han var överladdad. Sedan kunde det dyka upp tåg som stressade honom, eller så var det så pass dåligt underlag eller dålig terräng att jag var tvungen att skritta. Och Galishimo blir inte trött av att skritta. Han behöver få pysa ur sig lite. 

Visst kan även stressmoment hända här på nya stallet, men absolut inte i samma utsträckning, och det går alltid planera in ett långpass åt honom under helgen, så han får komma till ro. 

Sedan är alla så kompetenta här och jag får så bra feedback och inspiration. I onsdags var Galishimo lite nipprig och jag blev osäker, och då satte sig stallägaren spontant upp och kände igenom honom och gav mig feedback. Hon tävlar ju i höga klasser i hoppning och rider ofta flera hästar om dagen. Och hon är otroligt duktig på att rida och det märktes verkligen att hon hade en fin känsla för Galishimo. 

I lördags och idag så red jag ut med en annan tjej på långtur, vi red samma väg på 8 km både igår och idag. I lördags taktade och skyggade Galishimo en hel del.  Jag var lite spänd och tyckte det var jobbigt. (Men inte lika jobbigt som det brukade vara i det tidigare stallet då jag ofta kunde ge upp helt, kliva av och sluta rida helt och hållet, "Göra en Katarina" som mina vänner lite retsamt kunde säga... men nu görs det inga "Katarinor" längre utan jag sitter kvar i sadeln, men kan muttra lite missnöjt).

 Idag så taktade och skyggade Galishimo också, men jag fnissade mest och tyckte inte alls det var lika jobbigt, trots att han i princip gjorde samma sak. Han taktade på samma ställen, var svår att få ned i skritt, och tog några tvära kliv åt sidan någon meter här och var. Om något löv föll, eller så. 

"Fast han har andra ögon nu. Jag förstår precis vad du menar. Han har en helt annan utstrålning idag." sade mitt ridsällskap och jag blev så otroligt lättad att någon utifrån ser skillnaden på ett sätt som jag förut mest försökt förklara för min omgivning. 

Och snart kommer vintern, den tid på året jag vanligtvis inte rider lika mycket under veckodagarna på grund av dåligt väder och dåligt ridunderlag, och det blir alltså nu ridhuset kan komma till användning. 

Jag ser så mycket fram emot denna säsong och hur träningen kan komma att bli! 

Det enda som slår mig ibland som en käftsmäll är singellivet. I torsdags ville jag verkligen träffa någon. Verkligen ha det där vardagspratet och kontakten och tryggheten. Men jag vill på något vis att det ska vara... enkelt. Är man orealistisk då? Om det förväntas vara enkelt? De flesta jag får kontakt med undrar hur tusan jag ska hinna träffa någon när jag är så mycket med hästen. Hur förklarar jag tio år med Galishimo? Hur förklarar jag att han är mer än bara en hobby? 

Lagom till lördag hade min mentala käftsmäll gått över. Då ville jag bara ha en äggmacka och en långritt. 

Så blev det!