En tyst trerättersmiddag

 

Jag var inställd på att inte fira min 44-årsdag igår. Jag kände mig trött. Det har varit så många timmars oro efter att min moster omkommit i olyckan. Jag har tänkt mycket på mina kusiner och min mamma och jag känner mig så hjälplös. Det är ändå många som sluter upp. Jag meddelade om olyckan till mitt arbetslag och alla har varit så snälla, jag har fått tid att prata, processa, vrida och vända. 

På kvällen kände jag mig tung och lite tom. Jag orkade inte duscha men det skulle ha behövts. Jonatan tyckte att man kan gå på restaurang och äta en trerättersmiddag även om man är trött och slut. Det är inte jättejobbigt att äta. Vi kan gå hem tidigt. Sagt och gjort. Vi var lite tomma båda två. Jonatan är också berörd av olyckan. Det kan inte hända något så brutalt, orättvist och fruktansvärt, utan att man blir påverkad. 

Så vi åt. Vi var ganska tysta. Jag var inte mitt vackraste jag. Jag hade inte så mycket att prata om, och kontaktade oroligt min mamma så snart vi satt oss vid bordet. Hur mår hon nu? Vad gör hon nu? Är allt okej? Jag har ringt och hört av mig till mamma frekvent nu de första dagarna. Inte på hennes begäran, utan snarare att jag behöver veta hur hon mår. 

Jag och Jonatan spelade lite ordspel i mobilerna på restaurangen, och han visade en ny filmkamera som vi kan prova när jag rider. Jag nickade lite matt. Hade svårt att hitta något slags engagemang. Det kanske känns bättre längre fram. 

Men det gick faktiskt att äta en trerättersmiddag på en restaurang och vara ett vrak samtidigt. Det gick fylla 44 och inte känna sig okej. Det gick alldeles utmärkt. 

Maten smakade dessutom väldigt gott. Efteråt kände jag att jag hade fått lite energi ändå. 

Så snart jag kommit hem och landat så ringde jag min andra moster. 

Jag behövde höra hennes röst. 



Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J...
Läs mer

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti...
Läs mer

Ett tungt beslut om gårdskatterna

Bild
 Jag kommer att stänga av kommentarerna för ett tag, då jag vet att detta kan väcka känslor, och jag vill inte ha detta kommenterat eller kritiserat, då det gör ont som det är. Men situationen med gårdskatterna tog en olycklig vändning. Vi bor ju inte på gården, men har löst gårdskatternas situation med att ge dem fri tillgång på mat och vatten, och de har sedan tidigare en kattlucka så de kan gå in och ut ur när de vill. Vi har varit där på helgerna och tagit hand om dem och gården. Katterna har inte gått på kattlåda under sina liv, och är alltså inte konstaterat rumsrena för att bo inne, och det har visat sig försvåra möjligheterna att skänka bort dem. De är dessutom väldigt fästa vid varandra då de är syskon. Men vi har kastat ut lite flöten under detta år och försökt finna någon som kan tänka sig att ha dem. Det är varken jag eller Jonatan som skaffat dem utan vi har "ärvt" dem.  Situationen med fri tillgång på mat och en öppen kattlucka har tyvärr lett till att en grannk...
Läs mer