Det fortsätter gå fel

Jamen här sjunker vi stadigt centimeter för centimeter. Vilket härligt nytt år det blev. Jag, mamma och min mosters anhöriga träffade min moster en sista gång på bårhuset för att säga hej då. Hon var fint gjord i ordning men skrapsåren i ansiktet påminde om att olyckan var brutal när bilen körde över henne. Jag är inte en stabil klippa att luta sig på i dessa situationer. Jag grät floder. Mamma läste en dikt, som hon tyckte representerade sin älskade lillasyster, och det kändes som att benen skulle vika sig under kroppen på mig. Känslan satt kvar i dagar. 

Men jag försökte jobba (gick sådär) sova (gick sådär) och vara med Ares. Det gick också sådär. En travkusk missbedömde situationen när jag ledde Ares efter ridvägen. Ares blev livrädd, han har aldrig mött ett travekipage, och jag skrek och viftade med armarna att han skulle sakta ner när vi möttes. Snön låg tung i plogade kanter och ekipaget kom så snabbt att jag inte kunde eller hann kliva av vägen. Tre gånger möttes vi och jag skrek och viftade, allt mer otrevlig och stressad på rösten, Ares stegrade efter de passerat. Kusken gick ned i skritt just under mötet men det var den snabba uppväxlande traven efteråt som skapade kaos i kölvattnet. Ares undrade vad dom flydde från. Jag upplevde aldrig detta problem när jag hade Galishimo, oftast skrittar kuskar en bra stund innan de växlar upp igen.

Den fjärde gången lyckades jag akta mig så långt från vägen jag kunde. Ares lärde sig dock att travhästar är livsfarliga och snabbt kan komma både bakifrån och framifrån och visste inte åt vilket håll han skulle fly så han reste sig rakt upp och snurrade runt flera gånger. Jag som stod på marken fick släppa tyglarna när han stegrade för att inte slå mig med framhovarna. Men han lämnade mig konstigt nog inte. Hela vägen blev livsfarlig för honom och det tog 40 minuters snurrande och stegrande innan vi tagit oss de sista 1500 metrarna hem. Och jag dröp av svett och gjorde allt för att vara en trygg punkt för Ares. 

Jag visste inte vem kusken var och var både arg och förtvivlad, och då fattade jag troligen ett tveksamt beslut. Jag satte ut några annonser, av varierande kvalitet och pedagogik, om att jag ville veta vem kusken var. De flesta förstod min ilska och frustration. Andra blev besvikna och oroliga över att jag nu tydligen börjat starta ett socialt drev mot en kusk som verkligen alltid är trevlig och hänsynsfull. Så delvis slog det tillbaka på mig. Är jag en sån där skitsnackare som man ska vara lite vaksam mot? Beter jag mig väl ändå inte lite suspekt? 

Jamen JA! Ja! Jag är lite suspekt. Men vi labila sjunkande vrak har också rätt att rida på den vägen. Den är inte avsedd för utvalda hästmänniskor. 

Vi hysteriska, trasiga, oberäkneliga, något farliga, medelålders kvinnor med det tveksamma mandatet att starta sociala drev har också rätt att ha unghästar. Och rida på den vägen. 

Och kusken har faktiskt helhjärtat bett om ursäkt. Utan minsta lilla motstånd eller ifrågasättande om mina tveksamma metoder att få fatt på honom, mina upplevelser, eller mina ordval i sociala medier. Bara en ren ursäkt och löfte om att köra försiktigare när vi möts. Det var skönt att uppleva, för om han ville ge en känga tillbaka, så hade det funnits lite tveksamma ordval från min sida för honom att plocka fram. Pick and choose. 

Det kommer alltså att bli bättre möten. 

När jag har kravlat mig upp igen.