Att vara dörrvakt

Jag fick mig verkligen en tankeställare av arga kvinnorna från senast. Och jag har verkligen tänkt på hur olika jag agerar i olika situationer. För er som inte känner mig så började Socionomutbildningen på universitet när jag var 19 år. Det var år 2000. På den tiden var intagningskraven höga och jag var yngst i klassen. De flesta hade pluggat extra efter gymnasiet för att få upp betygen. Mina klasskamrater var inte helt bekväma med en tonåring i rummet och flera gånger togs det upp om det ändå inte borde finnas en högre åldersgräns för att få arbeta med människor i kris och sociala svårigheter. Det roade mig lite, och jag hade många goda motargument. 

Sedan pluggade jag och tog examen, och sedan dess har jag jobbat heltid. Jag har jobbat heltid utan avbrott i över 20 år nu. Jag har varit socialsekreterare i många år, utredare med Stöd av lex Sarah, och nu verksamhetsutvecklare. Som mitt jobb ser ut idag så gör jag nästan vad som helst som jag ombeds göra. Jag är stöd åt verksamhetschefer, utvärderar grupper och verksamheter, eller säkrar lagkrav. Jag kan jobba med avvikelser eller organisationsförändringar. Jag arrangerar brukarenkäter och invånardialoger. Idag ska jag upp till Socialnämnden och prata med politiker i två olika ämnen. Jag är överallt. 

Får jag kritik? Självklart! Det ingår i mitt arbete. Kommer kritiken åt mig? Nej. Jag vet vilka personer jag ska ducka för och vilka jag ska be om hjälp. Jag vet när jag ska ligga lågt och när jag ska kliva fram. Det kan stundvis vara en väldigt tuff miljö med väldigt starka känslor när man exempelvis tittar på tänkbara nedskärningar. Ibland är jag stressad och arg på jobbet också. Självklart. Försöker någon punktera självförtroendet hos mig på ett eller annat sätt? Ja någon gång i månaden. Det fungerar aldrig. Den här lilla grå skrövliga nudeln jag har mellan öronen är pålitlig skit. Och den blir pålitligare skit ju äldre jag blir. 

Sedan krisade bostadsrättsföreningen i mitt område och jag tog över ordförandeskapet, och det är en enorm mängd jag städat upp, fixat, digitaliserat och förenklat, jag har lärt mig försäkringar, regler för sopsortering, och bostadsrätter. Jag gnager på. Jag får faktiskt extremt sällan kritik, trots att jag vänt upp och ned på hela föreningen. Kanske för att jag är transparent i mina tankar och har en egen sida då jag skriver om förändringar och underhållsplaner. På dessa sidor vacklar jag aldrig. Det skulle inte fungera och sprida oro. Trots att allt inte blivit perfekt löst är bostadsrättsägarna nöjda. Trots en nylig höjning av hyran med 10,8 %. nu i årsskiftet. 

Men ridsporten är konstigt nog ett slags eget fack i själ och hjärta. Jag vet inte riktigt varför. Kanske för att det är det man ska hinna med i marginalerna. När den här skrövliga grå nudeln jag har mellan öronen gått på högvarv i åtta timmar. Och ändå så beskriver jag det som det viktigaste jag gör. Jag brukar skämta att om man går in på min Facebooksida så tror man att jag är arbetslös. 

Inom ridningen är jag sårbar. Där går kritik in. Det är som att den trygga mognad jag har i andra aspekter av livet inte riktigt lyckats plantera sig och slå rot inom hästmannaskapet. Jonatan har också reflekterat över det och när jag hanterar Ares så har jag alltid ett lugn, en plan och en strategi med honom. Det finns många klokheter i vardagen. Men det har inte riktigt slagit rot. Som om jag byggt en mental mur mellan mitt hästmannaskap och mitt yrkesliv. Trots att samma regler förmodligen gäller även där.

Jag släpper ju verkligen inte in obehöriga kollegor i mitt yrkesliv. Absolut inte. Det skulle sluta i katastrof. De arga kvinnorna på jobbet får se slutresultatet och får absolut inte vara med och röra om i själva processen. Jag är en noggrann dörrvakt om vilka jag släpper in i vilka frågor och vilka som får stå utanför och stampa en stund till. Ju fler kockar ju sämre soppa är verkligen viktigt att tänka på när man jobbar med verksamhetsutveckling. Ska alla tycka till och bli överens så kommer man aldrig i mål. Då stannar hela projektet. 

Så det är ju kanske så jag måste tänka. Jag delar med mig mer av slutresultatet av Ares och inte processen och hur jag kommit i mål. Precis som på jobbet så väljer jag ut de kompetenser jag behöver och de får ett tydligt uppdrag i hur de ska hjälpa mig att komma i mål. Precis som jag kan välja ut vilka som ska hjälpa mig, och hur, med hästmannaskapet.

Att vara en noggrann dörrvakt kan vara en väldigt viktig del i mitt hästmannaskap för att jag ska lyckas. 

Kanske den allra viktigaste.