Att sluta mata arga kvinnorna

166.000 träffar på min senaste filmsnutt på Facebook, och Ares fortsätter vara populär. Men så gjorde jag det dumma, dumma, misstaget att skriva om att Ares fortfarande är spänd efter vägen där han tidigare blev skrämd av en travhäst, och att jag fick fin hjälp av en duktig ung tjej, så vi var två om att hantera honom efter den vägen. Som vanligt är jag aldrig dålig på att hylla en hjälpande hästmänniska när jag får chansen. Jag skrev självklart hur tacksam jag var och hur fint hon red Ares, under tiden jag ledde honom.

Då kröp de genast fram från sina grottor. De bleka småtrollen lämnade sina kaffekoppar och värmde genast upp sina fingrar för ett tangentbordskrig. Arga kvinnorna. Tre kom fram som i ett trollslag. Genast fick jag veta att det ju är min oro som gör att Ares är stressad efter den vägen. Det är ju jag. Jag borde lämna bort hästen till någon annan som rider bättre. Som den där andra tjejen. Någon, ja vem som helst, som kan ta stackars Ares på en frisk galopp. Självklart skrivs detta i tonen att bara vara "hjälpsam". Som om att jag behövde en arg kvinna från en liten grotta, som aldrig har träffat mig, att tala om vilka åtgärder jag, och hästen hon aldrig träffat, står i behov av. 

Jag tog genast bort inlägget. 

Och så insåg jag nu, efter många jobbiga veckors bältros, feber, mörker och motgångar, att jag inte längre har så mycket mer lust att mata småtrollen. Arga Kvinnorna måste kanske hitta annan föda, som triggar deras adrenalin så de känner att de lever. Som om de behöver sina konflikter. Att de ger dem liv. 

Jag kanske helt enkelt inte längre har råd att mata arga kvinnorna. 

En arg kvinna hörde av sig i ett privat meddelande och frågade mycket vänligt och omtänksamt om varför jag tagit bort inlägget. Jag förklarade att jag var lite skör nu, att en anhörig gått bort, att jag förstod att hon skrev sina råd i god mening men att det inte alls kändes bra att ta emot. Och vips så hade jag matat trollkvinnan för hon blev ju givetvis ännu argare och skrev att hon minsann genast skulle ta bort mig som vän för detta tolererar hon inte. Typ som när jag bestämt mig för att sluta mata en hungrig hund och den svarar genom att söka upp mig och bita mig i fingret. En sista gång. 

Så fler förändringar behövs. Jag klarar inte av Arga Kvinnorna längre. Jag har inte tid för dem, jag har inte råd att ge bort min energi till dem. De kryper fram och hittar mig med hjälp av alla fina videos som cirkulerar, och jag är för oförsiktig, och lite för naiv, för att förstå att jag inte kan uttrycka mig på ett sätt som lämnar kvar smulor på bordet. Eller det kanske är mer som att lämna en bil öppen till björnarna på en amerikansk nationalpark. De kliver in och tar för sig. Och lämnar repor och oreda. 

Det tråkiga med det hela är ju att jag älskar att uttrycka mig i skrift och små bilder och filmsnuttar. Men jag har ju bloggen här, den är ju ganska dold och jag har väldigt få läsare här numera. Jag plockar bort kommentarsfälten allt som oftast så jag slipper kommentarer. 

Men jag måste göra mer för att skydda mig. Det finns inte plats för konflikter nu. Jag måste tänka om. Begränsa mig. Det handlar inte om att förlora kampen mot Arga Kvinnorna. Det handlar om att förändra mig till ett sätt som gynnar mitt liv ytterligare. 

"Intelligence is the ability to adapt to change"  ska tydligen Stephen Hawkings ha sagt.

Och jag måste anpassa mig bättre.

Jag har ju egentligen inget annat val längre...