Stolt i smyg

Plötsligt, utan att jag hinner med, får Galishimo myror i byxorna, river av med en bockning, och sätter av i full fart, med mig på ryggen. Det är en travhäst som skrämmer honom, och även den andra hästen blir skrämd av travhästen.
"Ta bara i en tygel. Gör en liten volt!" säger westernyttaren samtidigt som hon lugnar sin egen häst..
"Åh, det här vill jag inte vara med om.." säger jag och Galishimo är spänd som en stålfjäder och sprätter till igen.
"En tygel. Sådärja. Så ska det se ut."
Jag börjar nästan skaka i kroppen och försöker prata lugnt med honom.
"Sitt. Djupt. I. Sadeln." säger westernryttaren och jag försöker sitta så djupt jag bara kan.
"Andas nu och fortsätt cirkla honom." säger hon.
"Jag vill av..."
"På en liten volt nu. Sitt kvar."
"Jag vill verkligen av..."

Galishimo börjar gå sidvärtes och andas kraftigt. Magen är uppblåst och stenhårt mot mina ben. Han andas häftigare, och häftigare. Han ger ifrån sig ett drakfnys och trampar nervöst med benen som små trumpinnar.
"En liten volt till. Det ser bra ut."

Så tar vi oss fram. Sakta men säkert. Små volter i taget. På en riktigt uppjagad unghäst.
"Jag fixar inte det här..." säger jag ett par gånger.

Till slut sitter jag av. Efter några minuters ridning. När han inte lugnat ned sig, när han fortsätter fnysa och när han börjar trippa baklänges.
"Alltså.... förlåt. Jag fixade inte bara att rida ut det där." sa jag. Galishimo tittade förvånat på mig och andades ut. Lugnet spred sig över fältet. Travhästen är borta. Kvar är bara mina skakande händer.
"Ser du. Du var så nära att rida ut det där. Ser du vad lugn han är? Hade du väntat 30 sekunder till så hade du suttit på en lugn häst."
Jag tittar på Galishimo. Jo. Han var precis på väg att varva ned. Baklängestrampet var hans sista ess i jackärmen. Jag fortsätter träna honom från marken.

 Jag kräver lite extra konster av honom för att visa honom att det blir svårare när jag sitter av. Sedan provar jag faktiskt att ta foten i stigbygeln och försöka kliva upp på honom, från marken. Han står som ett ljus. Jag ställer mig i sadeln och behöver bara föra benet över baken på honom för att sitta uppe. Han står fortfarande som ett ljus. Lugn och harmonisk. Helt utan uppsittningspall inblandad.
"Se där!" säger westernryttaren och jag klappar honom stolt. Jag sitter inte upp på honom. Jag vill ta små steg i taget.

När vi går tillbaka efter ridningen så konstaterar jag för westernryttaren:
"Om jag ska ha så svårt för att sitta kvar när han flippar, får jag väl åtminstone bli snabb på att lära mig sitta upp igen."

Men innerst inne så är jag oerhört stolt över mig själv. Jag satt kvar på honom flera minuter när han han flippade. Flera minuter. Det är så mycket större än vad jag lyckats med förut. Jag gjorde uppsittningar från marken. I framtiden behöver vi inte förlita oss på stubbar och pallar för att jag ska ta mig upp på honom. Jag kommer att kunna svinga mig upp och av honom när jag vill. Om vi bara tränar ett par gånger till.

Det går verkligen framåt för oss.

Och överhuvudtaget... vi är utomhus på ett fält och han blir rädd för en rusande travhäst. Jag vågade ju inte ens ta ut honom utomhus för tre månader sedan. Nu rider jag ute.
.