Ensam mörkerridning

"Ja, alltså. Jag tänkte så här..." började jag och fingrade lite planlöst på Galishimo.
"Jo, alltså... om vi bara tar oss iväg de första 100 metrarna från stallet, så tror jag att vi kommer att klara det." förklarade jag. Tjejen (som jag inte kände) nickade uppmuntrande och höll fast honom under tiden jag satte mig upp i sadeln. Jag fortsatte:
"Så om du bara håller utkik de närmaste minutrarna om Galishimo kommer springandes hem, så har jag åkt av. Men om han inte kommer på tre minuter så har vi nog klarat det. Det svåraste är nog bara att komma sig iväg från stallet." resonerade jag.

Det var fredagkväll och mörkt ute. Galishimo kändes lugn och fin. Jag lämnade pannlampan hemma. Jag tänkte att pannlampan bara skulle orsaka läskiga skuggor som han kunde bli rädd för.
"Det här är första gången vi rider i ensamma i mörkret." log jag. Kinderna rodnade lite på mig och det bildades ånga ur Galishimos näsborrar, av kylan. Den främmande tjejen erbjöd sig genast att följa med oss som moraliskt stöd, men jag tackade varmt ett "Nej tack!". Jag sa att det här är något jag planerat för och borde kunna klara av ensam, nu.

Sedan begav vi oss. Galishimo blev orolig. Tveksam. Han ville inte riktigt gå. Han frös fast. Tog några skutt.
"Det här går bara fint. Jag har ju tömkört dig här i mörkret. Allt är i sin ordning." sa jag och la handen på hans hals.
Lite tveksamt och stelt så fortsatte han att gå. Försiktig och redo att vända om det skulle bli läskigt.
Han skyggade för några skuggor från den sista stall-lampan innan vi kom ut i mörkret.

Sedan var vi ute. Ögonen vande sig långsamt vid mörkret. Stjärnhimlen avtecknade sig över oss när vi red ut på fältet. Galishimos öron var ivrigt spetsade och han skrittade i snabb takt. Han var lydig och lyssnade på allt jag bad honom om. Vi red ut på fältet. Sedan red vi i lite "åttor" och jag övade lite precisitionsridning genom att följa andra hästars gamla spår i snön. Sedan red vi vidare på fältet. Jag andades in den kalla luften. Satt mjukt i sadeln och åkte med honom. Hans skritt blev mer och mer vägvinnande och snabb. Han var glad och njöt av promenaden.

Precis när allt gick som bäst, så klev jag av. Jag hade lite av känslan av att det hela var för bra för att vara sant. Jag satte mig av och översvallade honom med godis och klappar. Mitt ute på fältet i mörkret. Sedan gick vi hem. Han gick lika glatt och lydigt hem.  

Men när jag ledde honom och vi började närma oss stallet igen så skuttade han runt ett par gånger, i ren förfäran över skuggor från stall-lampor, och farliga kvistar, och troll i skogen...   

Så jag antar att han  koncentrerade sig för att vara lydig på vägen ut...

.