På juldagen red jag PRE!


Gunilla rider sin PRE

Innan jag åkte hem passade jag på att hälsa på hos Gunilla och hennes dotter Jessica. De har i nuläget en ridponny, araben Eddie som de haft i över 10 år, och en PRE-häst. Jag testade araben Eddie och PRE-hästen Afortunada. Det var två väldigt trevliga och trygga hästar. Jag har aldrig ridit på en PRE-häst förut men förstår varför folk säger att den påminner om araben. Det var inte särskilt skumpigt uppe på ryggen, och den hade ett rörelsemönster som är lite mer "satt" än en sporthäst med lite större gung och rörelsemönster. Jag, som exempelvis är van att tappa stigbyglarna så snart jag sätter mig på en "storhäst", satt som en smäck på Afortunada. Samtidigt saknade hon inte på något sätt auktion och kraft när man bad henne. Jag blev ganska förtjust i PRE:n som ras, om hon nu är representativ för rasen. Hellre en PRE än ett svenskt halvblod.

 (Vaddå "lära mig att sitta ordentligt så jag inte tappar stigbyglarna"? Det är väl onödigt...? ) 

Araben Eddie har jag ridit förut, och även min mamma har ridit lektion på honom. Han var också trygg och trevlig, och det kändes inte alls ovant att sitta på honom trots att det var väldigt många år sedan. 


En sak som dock slog mig var hur mycket mer vaken Galishimo är än de andra hästarna. Det är väldigt svårt att förklara, men Galishimo är medveten om allt som jag gör och responderar även väldigt mycket på små signaler som inte är tänkta åt honom. Exempelvis så går han ofta sidvärtes när jag försöker få in en fot i stigbygeln, för att han svarar omedelbart på trycket när man vickar på foten. Väldigt vanligt att Galishimo gör en halvhalt om jag rätar upp axlarna också, det är vårt klassiska missförstånd. Både Eddie och PRE-hästen sorterade lugnt bort sådan information. Afortunada tuffade helt obekymrat på, när jag vickade fram och tillbaka med benen i sadeln, för att hitta en bra sitt och balanspunkt i sadeln. Jag fick till och med påminna båda hästarna, och "knacka" lite här och var, och förstärka för dem om att jag ville dem något. 

Slutsatsen av det hela var dock att jag började sakna min känsliga häst med sina överslagshandlingar. 

Jag passade även på att hälsa på hos pappa och vi tittade på gamla fotoalbum från ca 1930-talet. Varannan bild hade en häst med sig, antingen stolt poserande framför ett hus, hårt jobbandes i snön, eller i bakgrunden på släktbilder. Hästarna var viktiga för överlevnad och för att få vardagen att fungera, en helt annan roll än dagens hästar. Några stolta nya cykelägare fotograferades också. 


Denna man är det ingen som minns längre, nordsvensken är sedan länge glömd. Jag satte ut en annons på en facebooksida inom området (Småberg) men fick inte napp. Jag är inte säker men samme man kanske förekommer i en bild längre fram i fotoalbumet, på den bilden var han i ungefär samma ålder men avliden och i en slags hemmabyggd liten öppen kista, ute i snön. I Västerbottens inland så fanns det nog inte tillgång till penicillin om man exempelvis fick en lunginflammation på 1940-talet. Det blev inte tillgängligt till allmänheten förrän ca 1941 och till Lappland kom det nog senare. 

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer