Jag förtjänar ju det bästa

Jag slogs av en tanke i morse som jag inte riktigt kunnat ruska av mig. Jag har ju sparat ihop lite pengar till framtiden, jag hade hoppats på att det skulle bli en häst till eller en ny bil eller transport så småningom, men summan har stigit relativt långsamt och fastnat här på 14.000 kr. Vilket inte är fy skam, men ändå inget man köper en häst för eller underhåller en extra stallplats och underhåll till häst för, heller. Sedan har jag väl inte snålat så bra direkt, utan tagit BE-körkort, kort på ett av stadens finare gym, och köpt mig själv ridkläder, och annat som jag tycker mig ha behövt. Det har varit höst, det har varit mycket på jobbet. Såklart jag velat unna mig lite. Jag valde ju att leva i en etta på 34 kvm för att kunna ha större ekonomisk möjlighet till fritid, också. Ju mindre bostadskostnad ju mer fritidsekonomi.

Men, i morse slogs jag av en längtan att köpa en Ipad Pro. En sådan där platta med magnetpenna som man kan teckna direkt på skärmen med, och självklart även göra mycket annat med. Den verkar kosta allt mellan 11.000-22.000 kr beroende på minneskapacitet och storlek.

"Ska jag verkligen ha en så dyr leksak för bara mig själv?" frågade jag mig själv och fortsatte: "Tänk om jag inte ens använder den?" och sedan hamnade jag i en väldigt jobbig ambivalensfas där jag svängde mellan "Självklart måste jag fortsätta spara pengar, jag kan ju inte ge upp nu!" och "Jag jobbar inte så här hårt utan att belöna mig med de prylar jag behagar!"

Och till slut så föll det faktiskt på argumentet: "Jag förtjänar ju det bästa." och i detta fall så menar jag inte en häst jag inte har råd med, utan en riktigt bra platta. Skit samma om jag inte använder den eller tecknar så mycket med den. Jag kan ha en dyr leksak. Jag förtjänar en dyr leksak.

Dessutom så händer det ju att jag tecknar ibland.





Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer