Nu har han en hel godispåse med sig på uteritterna

Som ni kanske märkt så har det varit lite färre ensamma uteritter detta år. Delvis för att jag haft så många trevliga vänner som velat följa med mig, men också lite på grund av att jag tappade stinget att kämpa på med honom  ensam sedan han fick panik och sprang över mig, denna tid, i slutet på förra året.

Nu så här i backspegeln så är den där olyckan, där han knuffade omkull mig och sprang över mig, det bästa som hände mig förra året, eftersom det fick mig att byta spår och bland annat köpa westernsadeln för att kunna sitta tryggare. "En knuff i rätt riktning", hade man ju kunnat ordvitsa om.

Hur som helst, så kommer det lite mer naturliga tillfällen nu då jag inte behöver "kämpa" för att rida honom ensam utan helt enkelt känner mig lite tryggare och att det är en bra idé. I tisdags var det en sådan dag, och jag sugen att rida ut med honom själv på en lite längre runda (7 km) och funderade om jag skulle "säkra upp" ritten på något sätt för att försäkra mig om att den blir trevlig.

"Jag tror jag tar med mig Galishimos godispåse som han brukar ha när vi tränar frihetsdressyr!" tänkte jag och tog med mig Galishimos Pro Dog Treat Godispåse och fyllde den med pellets. Den är ganska stor, det rymms mycket pellets i den, och med ett enkelt "klick" så öppnar den upp så man bekvämt rymmer hela handen i den. Det blir alltså mer godis och lättare för mig att komma åt godiset från sadeln, så jag slipper gräva i fickorna. Jag fäste godispåsen lite klumpigt i overallen men hade den bekvämt till hands så jag slapp leta med fingrarna i overalljackan för att ge honom godis. ("Godiset" är för övrigt helt vanligt foderpellets med långsamma kalorier, för hästar med hög egen energi. Det duger gott.)

Summerat om den ensamma uteritten så skulle jag vilja säga att Sällan Har Världen Skådat en så lydig och uppmärksam arab, som lilla Galishimo, när han insåg att det fanns betydligt större mängd belöningar att hämta, dessutom utan onödig väntetid när matte gräver i fickorna. Sällan har arabögonen varit så glittrande och sällan har han tagit sig an diken, tung snö, och svår terräng med så stor entusiasm och motor. Ingenting kunde stoppa honom nu, och varje gång han höll på att tappa bort sig och bli stressad så behövdes det bara ett välbekant "klick" från godispåsen när jag öppnat den, för att öronen och all tänkbar fokus skulle hamna på hans apa på ryggen.

Jag hade godispåsen med mig igen dagen efter och samma tindrande ögon och andaktig uppmärksamhet levererades. Det är mycket en 460 kilos häst vill göra för fyra grovfoderpellets. Eftersom detta var en så total succé så känner jag mig liksom nödgad att alltid ha en godispåse med mig. Det känns som att det, från och med nu, är vad han självklart förväntar sig att få ut, på våra kommande uteritter.

Ska han vara en modig superhjälte behöver han få lite mer positiv förstärkning, tydligen...