En lunchrast att förtränga

Lunchrasten i korthet. Jag gruvar mig för att rida ut med Galishimo, har en knut i magen, vi rider bort på helt lösa tyglar och han är jätteduktig. Vi stannar och jag ger honom lite godis från sadeln. Allt fungerar bra och är tryggt. Vi vänder hemåt. Skrittar lugnt under mycket beröm ca 200 meter. Han får långsamt panik och vill skynda hem. Jag försöker hantera det enligt konstens alla regler. Jag vänder honom bortåt och rider bort igen, jag viker in nosen mot mitt knä, jag rider fram och tillbaka. Han taktar, stegrar och bockar. Att både stegra och bocka går utmärkt även när halsen är invikt mot bogen, det blir bara lite mer obalanserad landning. Han ska hem. Jag sitter till slut av och han blir genast lugn. Jag är skitsur och tvingar honom att gå två meter efter mig i snigelfart hem.

Rullatortempo. Inget ska gå snabbare bara för att jag klivit av honom. Han ska gå snällt bakom. Minst två meter.

Efter ca en kilometer får han panik igen och springer rakt över mig. Det har aldrig någonsin hänt förut att han sprungit över mig. Jag får en kraftig dunk i ryggen när han springer på mig bakifrån, så luften går ur lungorna och jag hamnar käpprätt med ansiktet i snön och hör hur hans hovar trampar runt mig och över mig och ser honom galoppera bort, hemåt. Jag tror det är en bil som kommit bakifrån, från den parallella bilvägen 100 meter bort, som skrämt honom. Jag hinner tänka på att jag just varit centimeter från sammanlagt 16 metallbroddar som vart och en kunnat perforera genom ben om han klivit på mig.

Jag ligger kvar och tittar på hans skenande hästrumpa i full galopp, och när jag börjar kunna andas normalt igen så säger jag; "Men spring ihjäl dig då. Jag orkar inte bry mig längre."

Sedan sitter jag kvar och begraver händerna i ansiktet. Jag överväger inte ens att ringa till någon i stallet och förvarna om att det strax kan komma en lös häst på stallplanen. I stället fastnar jag i en känsla av hjälplöshet. Det här har jag alltså kämpat med i sju år. Sju år som inte kommer tillbaka sådär i en grisblinkning. Inte bara sju år av kämpande, utan även sju år av ensamhet då andra hästmänniskor har noll insikt och undrar varför jag alltid är så vaksam när jag hanterar Galishimo. "Han som ser så snäll ut." Eller undrar om jag provat att korrigera honom när han är stressad. Eller tror att lite rutin, trygghet och "en fast men mjuk hand" kommer att göra honom bombsäker. Då blir man lätt ensam. Väldigt ensam.

Det är bara någon kilometer kvar till stallet men jag ser till slut att Galishimo vänt, och kommer till mig i stället för att springa hem. Samtidigt som han långsamt, långsamt, skrittar mot mig med sänkt huvud, så börjar jag känna efter i kroppen om jag skadat mig. Galishimo stannar tio meter från mig och ser helt utblåst ut. Han vänder bort huvudet, sänker det, och står alldeles stilla. En fredstrevare.

Jag ger honom lite godis. Det blev inte som tänkt för någon av oss idag.

Vi kommer väl tillbaka.

Vi brukar göra det.
Jag har väl inte så mycket till val.