En uteritt att komma ihåg

I dag när jag ledde in Galishimo var han ovanligt lugn. Man ser det i ögonen på honom, på en gång, när han har en lugn dag. Han står stilla. Han chillar. Han blinkar. Så det var definitivt läge att rida på honom.

Ibland känns det riktigt tungt med Galishimo. Riktigt, riktigt, tungt. Han är så känslig och kräver så mycket lyhördhet och respekt från min sida, för att allt ska bli bra. Nackdelen är att jag inte alltid kan göra det jag vill och drömmer om, med honom. Jag hade ju velat hoppa mer, eller tävlat lättare dressyr, och absolut velat köra in honom. Men riskerna är för stora och när han redan är konstaterat bakskygg så är det inte så bra att utsätta honom för en inkörning. Med respekt för hans natur. Hoppning gillar han ju inte. Vi kämpade ju på med knähöga kryss väldigt länge men han tyckte aldrig det var riktigt roligt, särskilt inte när han rev.

Fördelen med att ha en känslig häst är att jag blivit en klar talang på att läsa av honom och veta vilken nivå jag ska lägga hanteringen på.

En annan fördel är att jag blir så otroligt glad de tillfällen då allt flyter på. Som idag. Jag sadlade honom och red ut med Katarina och Anita. Jag kunde ha lösa tyglar hela ridturen. Jag kunde trava på lösa tyglar. Galishimo lyssande bara på min sits för att hålla rätt tempo. Han saktade genast av när jag ville, och gick största tiden med huvudet sänkt och nöjesfrustade. Även på hemvägen kunde jag trava hemåt i friskt tempo på långa tyglar. Vi red offroad i skogen och han blev inte stressad av vassa kvistar och buskage mot magen. Han trivdes med att gå först i ledet, han trivdes i mitten, och han trivdes sist i ledet. Han gick att placera precis vart som helst. Han var en kanonhäst helt enkelt!

Jag, som var väldigt sliten under helgen, och efter denna arbetsvecka, njöt i fulla drag av att bara kunna "åka" eller lägga in en växel på Galishimo och sedan veta att han skulle köra på den växel jag lade in. Det är ju drömmen. Att ha en häst som är trygg på uteritter.

Jag har ju märkt på sista tiden att han faktiskt allt oftare har en tryggare approach på uteritterna och inte är lika osäker längre. Förmodligen kommer detta att fortsätta att hända fler och fler gånger, och snart är det kanske till och med en självklarhet.

Efter väldigt många års träning.