Måste andra säga "wow!"?

Såret har gått upp igen och det har nu fastnat halm i ligghallen från det. Det är även -20 grader ute. Jag oroar mig över såret samtidigt om Galishimo varken är halt eller svullen. Han rör sig fint när han longeras och med fin framåtbjudning. Han tar fina galopper med den trasiga foten och bär sig bra. Det kom lite vätska ur såret när han rört sig. Jag är fortfarande orolig. Vill bara att det ska läka ihop snart. Men samtidigt blir det bra för oss båda två med lite lättare träning så jag får vila lite och Galishimo får lättare krav på sig.

Longering med honom är förresten en fröjd. Han är så lyhörd, han börjar bära sig så fint och balansera sig så bra. Det GÅR verkligen att longera en häst till bärighet och man kan verkligen greja med ställning och böjning även där.

Vi förflyttar oss hela tiden under longeringen och han får göra tempoväxlingar och även bromsa upp sig och ta snävare och snävare svängar i galoppen utan att tappa formen eller flyta ut med bogen. Han gör det så fint. Det blir som en dans. Tidigare år har jag behövt jaga på honom lite mer och korrigera honom, men ju starkare han blir och ju lättare går det. Han får mycket godis och beröm nu.

Tänk, det har inte ens blivit en veckas vila och jag längtar redan efter att få rida honom igen. Men vi behöver inte ha bråttom. Han kan få vila med promenader och longering en stund till.  Skulle även vilja att såret blev lite finare. Så länge han har det där blir det ingen snöplumsning i år.

Jag känner mig även lugnare och nöjdare med Galishimo.

Som om jag behövde denna tankeställare.

Vilka vill jag imponera på och varför? 
Vill man ha en häst för att det är ett fantastiskt djur att samarbeta med, eller vill man ha ett redskap för självförverkligande? 
Om man inte kan uppnå sina egna satta mål med sin häst och säljer den, har man verkligen ett genuint hästintresse då, eller har man bara ett genuint framgångsintresse?  

Klarar man av att ha en häst utan att andra säger "wow!"? 

 
.