Bryt ihop och kom igen!
För tio år sedan arbetade jag som Frivårdsinspektör. Jag hade främst unga narkomaner och drogmissbrukare, men även personer som blivit dömda för andra brott. Jag har ju min socionomutbildning i grunden, men gick även en tre veckors utbildning i Motival Interviewing och arbetade med motivationssamtal med de som dömts till det. Det var ett fantastiskt arbete och jag har många goda minnen och givande utbyten med de personer jag mötte.
Hur som helst, så hade man självklart olika strategier och mål med de olika samtalen som fördes med de unga männen. Från början så ser man till att etablera en bra kontakt och lära känna varandra, de första mötena ägnas åt att göra lite enklare övningar och ställa lite lättare frågeställningar för att få pejl på varandra och tillit till varandra.
Sedan gjorde jag ofta en övning som kallas "diskrepansanalys", som på ett vis var första "släggan" som kan komma i samtalet med dem.
Den går ut på att man frågar dem, väldigt ingående, hur deras drömliv skulle se ut. Vad jag minns så tog alla mina klienter frågan på mycket stort allvar, det blev aldrig något nonchalant "jag vill vinna tio miljoner på lotto" eller "jag vill bo i ett playboy-manshion" utan de satte sig verkligen ned och funderade. Sedan formulerade vi fram deras drömliv, detalj för detalj. Många ville ha en egen bostadsrätt, många pratade om att de önskade sig en partner, ett jobb, och goda relationer med sin familj. Det var deras drömliv, och det kom från hjärtat.
Sedan fortsatte man visualisera drömlivet med detaljer. "Hur skulle din bostadsrätt se ut? Hur skulle du inreda? Vad är din stil? Hur skulle du vilja att relationen till dina anhöriga var?" och från början brukade de tveka men sedan kom det alltid fram detaljer: "Nämen det hade varit kul att ha ett eget kök och bjuda syrran och hennes barn på lunch ibland..." eller "Jag har alltid velat ha en TV i sovrummet, DET hade varit grejer!" eller "Jag vet att jag förlorat vårdnaden över min dotter, men drömmen är ju ändå att kunna ha henne hemma och ge henne ett eget rum med egna leksaker. Hon älskar rosa. Jag hade gjort hela rummet rosa åt henne. Det går ju måla över när hon blir äldre."
Sedan pratar man om drömlivet ganska länge. Man lyssnar och finns med och väntar tills klienterna gått in i den världen, lever det livet för sitt inre, och har fått tag på den drömmen.
Sedan kommer vändningen i samtalet. Lite av den så kallade "släggan". Då man frågar:
"Och hur ser ditt liv ut nu? Vad är skillnaden?"
Då brukade de unga männen plötsligt tystna, och stanna upp. Några blev nästan vita i ansiktet. Några begravde händerna i ansiktet. Några såg nästan ut att börja gråta. Ibland blev det så tyst och stilla att man nästan hörde pulsen på dem. Sedan svarade de ofta, med matta och ihåliga röster:
"Jag är långt ifrån mitt drömliv..."
"Jag har skulder på kronofogden..."
"Drogerna har förstört min relation till min familj..."
"Jag har inte sett min dotter på sju månader. Jag vet inte ens vad hennes kompisar heter."
Och en slags sorg lade sig i rummet. Man fortsatte prata med dem, fångade upp hur de reagerat av vändningen i samtalet, om de kände att de kunde hantera det.
Ofta gick de tysta från mötet, fulla av funderingar.
När man träffade dem igen, någon vecka senare, så sade de ofta:
"Jag tänker få ordning på mitt liv."
"Jag har bokat ett möte för att ansöka om skuldsanering."
"Jag har raderat numret till min langare."
"Jag har ringt min dotters mamma och frågat hur det är med henne."
Diskrepansanalysen har, rätt utförd med professionalitet och magkänsla, en otrolig kraft för förändring. Alla människor har en tendens att leva lite utanför verkligheten, det behöver man inte vara dömd för brott för, och ibland slår verkligheten till en som en käftsmäll och man måste sätta sig ned. Och det brukar kännas ordentligt. Ibland är verkligheten en oväntad separation, en oväntad konflikt på arbetet, och ibland är verkligheten en sprättig arab som springer omkull en i snön. Ibland är det en diskrepans i verklighet, mellan bilden du har i ditt liv på instagram och din faktiska verklighet och vardag.
Men på något vis är det bra också. Det är väldigt obehagligt, energikrävande, men kan frigöra en kraft att ta ett steg till mot rätt mål, också.
Man ska aldrig vara rädd för att bryta ihop. Man kommer igen.
:
Hur som helst, så hade man självklart olika strategier och mål med de olika samtalen som fördes med de unga männen. Från början så ser man till att etablera en bra kontakt och lära känna varandra, de första mötena ägnas åt att göra lite enklare övningar och ställa lite lättare frågeställningar för att få pejl på varandra och tillit till varandra.
Sedan gjorde jag ofta en övning som kallas "diskrepansanalys", som på ett vis var första "släggan" som kan komma i samtalet med dem.
Den går ut på att man frågar dem, väldigt ingående, hur deras drömliv skulle se ut. Vad jag minns så tog alla mina klienter frågan på mycket stort allvar, det blev aldrig något nonchalant "jag vill vinna tio miljoner på lotto" eller "jag vill bo i ett playboy-manshion" utan de satte sig verkligen ned och funderade. Sedan formulerade vi fram deras drömliv, detalj för detalj. Många ville ha en egen bostadsrätt, många pratade om att de önskade sig en partner, ett jobb, och goda relationer med sin familj. Det var deras drömliv, och det kom från hjärtat.
Sedan fortsatte man visualisera drömlivet med detaljer. "Hur skulle din bostadsrätt se ut? Hur skulle du inreda? Vad är din stil? Hur skulle du vilja att relationen till dina anhöriga var?" och från början brukade de tveka men sedan kom det alltid fram detaljer: "Nämen det hade varit kul att ha ett eget kök och bjuda syrran och hennes barn på lunch ibland..." eller "Jag har alltid velat ha en TV i sovrummet, DET hade varit grejer!" eller "Jag vet att jag förlorat vårdnaden över min dotter, men drömmen är ju ändå att kunna ha henne hemma och ge henne ett eget rum med egna leksaker. Hon älskar rosa. Jag hade gjort hela rummet rosa åt henne. Det går ju måla över när hon blir äldre."
Sedan pratar man om drömlivet ganska länge. Man lyssnar och finns med och väntar tills klienterna gått in i den världen, lever det livet för sitt inre, och har fått tag på den drömmen.
Sedan kommer vändningen i samtalet. Lite av den så kallade "släggan". Då man frågar:
"Och hur ser ditt liv ut nu? Vad är skillnaden?"
Då brukade de unga männen plötsligt tystna, och stanna upp. Några blev nästan vita i ansiktet. Några begravde händerna i ansiktet. Några såg nästan ut att börja gråta. Ibland blev det så tyst och stilla att man nästan hörde pulsen på dem. Sedan svarade de ofta, med matta och ihåliga röster:
"Jag är långt ifrån mitt drömliv..."
"Jag har skulder på kronofogden..."
"Drogerna har förstört min relation till min familj..."
"Jag har inte sett min dotter på sju månader. Jag vet inte ens vad hennes kompisar heter."
Och en slags sorg lade sig i rummet. Man fortsatte prata med dem, fångade upp hur de reagerat av vändningen i samtalet, om de kände att de kunde hantera det.
Ofta gick de tysta från mötet, fulla av funderingar.
När man träffade dem igen, någon vecka senare, så sade de ofta:
"Jag tänker få ordning på mitt liv."
"Jag har bokat ett möte för att ansöka om skuldsanering."
"Jag har raderat numret till min langare."
"Jag har ringt min dotters mamma och frågat hur det är med henne."
Diskrepansanalysen har, rätt utförd med professionalitet och magkänsla, en otrolig kraft för förändring. Alla människor har en tendens att leva lite utanför verkligheten, det behöver man inte vara dömd för brott för, och ibland slår verkligheten till en som en käftsmäll och man måste sätta sig ned. Och det brukar kännas ordentligt. Ibland är verkligheten en oväntad separation, en oväntad konflikt på arbetet, och ibland är verkligheten en sprättig arab som springer omkull en i snön. Ibland är det en diskrepans i verklighet, mellan bilden du har i ditt liv på instagram och din faktiska verklighet och vardag.
Men på något vis är det bra också. Det är väldigt obehagligt, energikrävande, men kan frigöra en kraft att ta ett steg till mot rätt mål, också.
Man ska aldrig vara rädd för att bryta ihop. Man kommer igen.
:
Så otroligt bra skrivet! Jag fullkomligt älskar din blogg och ditt sätt att i ord berätta öppet och ärligt om både motgångar samt framgångar. Jag är själv i perioder ridrädd då min ponny herre har ett vad vi kan kalla för ett MYCKET skiftande humör😀 Skönt att höra att någon mer ( helt öppet ) bland oss vuxna kan vara rädda och att det inte behöver vara något att skämmas för. Stor kram till dig och din ärlighet!
SvaraRaderaFrån en stor beundrare
Jag blev så glad av ditt svar, du anar inte! :) Tack för att du tog dig tid att skriva detta :)
Radera