Skadad och törstig häst
Direkt efter avverkad ledarskapsutbildning så blev det introduktion till vårt nya datasystem, som också satte igång myrorna i huvudet, och lite halvt utpumpad åkte jag för att titta till min häst. Han var glad och skadad. Ingen vet varför. Galishimo visste inte heller vad som hänt när han tillfrågades.
Jag fick panik. Tvättade såret massor i vanligt ljummet vatten, och har sedan promenerat honom i dagarna tre, för att såret ska blöda ut och att varet ska komma ut den naturliga vägen, och svullnaden ska gå ned. Såret har varit riktigt rinnigt och otäckt men idag, på lördag, så var såret torrt och fint med en hård skorpa, så jag har ridit på honom som vanligt. Jag är väldigt emot att stänga in sår i bandage och ställa honom på boxvila om han blir skadad. Jag försöker ha honom med sin flock som han är trygg med, och hålla igång honom så mycket som möjligt. Det har fungerat bra de senaste fem åren och han har aldrig varit skadad mer än ett par dagar, aldrig en vecka.
Mitt i paniken med jobb och jobbuppgifter, och viljan att smälta alla nya intryck, och vård av skadad häst, så blev det en plötslig vattenläcka nära stallet där Galishimo står. Detta fick vi reda på ca 12 timmar för sent när hästarna stått törstiga över natten. Kommunen hade kollat upp att det var fyra hushåll som blivit utan vatten och därför ställt ut en vattentank till dem. Kommunen hade ingen aning om att den lilla byn även innefattade 25 hästar med ett behov av att dricka 30 liter vatten per dag, vilket blir 750 liter vatten per dygn, och hade således inte ställt ut någon vattentank i stallet.
Så jag har skjutsat vattenhinkar i min Honda så det räckt och blivit över, på min fritid. På min lunch och mina fikaraster. Det var troligen det jag gjorde just samtidigt som ni besökte min blogg och undrade varför jag inte skrivit på ett tag. Troligen höll jag en lila vattenhink i ena kanten samtidigt som jag körde bilen inne i stan mot stallet, och tänkte "Helvete!" när det började skvätta. Händer det någonsin igen så ringer jag kommunen och ber om hjälp innan jag börjar slå på kranen hemma. Men nu fungerar allt som det ska igen!
Jag fick panik. Tvättade såret massor i vanligt ljummet vatten, och har sedan promenerat honom i dagarna tre, för att såret ska blöda ut och att varet ska komma ut den naturliga vägen, och svullnaden ska gå ned. Såret har varit riktigt rinnigt och otäckt men idag, på lördag, så var såret torrt och fint med en hård skorpa, så jag har ridit på honom som vanligt. Jag är väldigt emot att stänga in sår i bandage och ställa honom på boxvila om han blir skadad. Jag försöker ha honom med sin flock som han är trygg med, och hålla igång honom så mycket som möjligt. Det har fungerat bra de senaste fem åren och han har aldrig varit skadad mer än ett par dagar, aldrig en vecka.
Mitt i paniken med jobb och jobbuppgifter, och viljan att smälta alla nya intryck, och vård av skadad häst, så blev det en plötslig vattenläcka nära stallet där Galishimo står. Detta fick vi reda på ca 12 timmar för sent när hästarna stått törstiga över natten. Kommunen hade kollat upp att det var fyra hushåll som blivit utan vatten och därför ställt ut en vattentank till dem. Kommunen hade ingen aning om att den lilla byn även innefattade 25 hästar med ett behov av att dricka 30 liter vatten per dag, vilket blir 750 liter vatten per dygn, och hade således inte ställt ut någon vattentank i stallet.
Så jag har skjutsat vattenhinkar i min Honda så det räckt och blivit över, på min fritid. På min lunch och mina fikaraster. Det var troligen det jag gjorde just samtidigt som ni besökte min blogg och undrade varför jag inte skrivit på ett tag. Troligen höll jag en lila vattenhink i ena kanten samtidigt som jag körde bilen inne i stan mot stallet, och tänkte "Helvete!" när det började skvätta. Händer det någonsin igen så ringer jag kommunen och ber om hjälp innan jag börjar slå på kranen hemma. Men nu fungerar allt som det ska igen!
Kommentarer
Skicka en kommentar