När man äntligen hittat en man som lyssnar...
Björn har haft problem med båda trumhinnorna och förlorat allt mer hörsel. I maj opererade de in en ny trumhinna i ena örat, gjord av hans eget brosk från örsnibben, men det verkar inte ha hjälpt, och nästa år blir det en ny operation på andra örat. Visst kan det vara lite ödets ironi att när jag, för första gången i vuxen ålder, träffar en man som verkligen både lyssnar på mig och förstår mig, att han då ska förlora hörseln? Han får svårare och svårare att höra vad jag säger när jag är i ridhuset, och han får svårare och svårare att uppfatta vad jag tränar på, när jag exempelvis är på kurs och han följer med.
Det är också riktigt jobbigt att veta att någon som är så rolig, humoristisk och rapp, långsamt förlorar den förmågan, eftersom den största mentala energin för honom går till att läsa på läpparna och försöka tolka vad som sägs. Han är en ordkonstnär och jag har aldrig träffat någon så rolig som honom.
Sedan två veckor har det blivit värre och han får även ont i örat om man tappar en sked, ställer ned ett glas, eller om något låter i fel frekvens. Jag blir osäker på vad jag kan göra och inte. Sedan vill jag så himla gärna hjälpa honom så jag skriker ju ibland, vilket får mig att låta irriterad eller nedlåtande:
"VISST ÄR DET EN FIN HUND ATT KLAPPA?!" låter helt olika om man säger det mjukt och fnissigt, eller om man halvskriker det långsamt och tydligt. Vilket gör att jag ibland funderar på vad som är värt att säga till honom och inte. Det blir en slags tankepaus innan man pratar med honom.
Det börjar också märkas lite när vi ser på TV att han skruvar ned volymen för min skull men inte uppfattar vad som sägs och "biter ihop" för han vill ju inte ha TV:n på jättehög volym när jag är där. Tur att man kan välja autotextning på mer och mer! Även direktsändningar.
Det har kommit ett litet filter mellan oss. Inte en barriär, men ett litet filter. Han är ledsen över det. Jag med. Det känns så orättvist också, då han är ett par år yngre än mig också. Män i hans ålder ska inte behöva brottas med det problemet.
Jag litar inte på att operationen nästa år ska hjälpa så mycket, eftersom vårens operation inte hjälpte.
Å andra sidan så tänker jag att problemet delvis kommer att lösas längre fram. Hörapparater (varför erbjuds han ännu inte sådana av landstinget?! Fattar inte?!) eller kanske någon headset-hörselsnäcka så han kan höra vad jag säger när jag rider, eller annan teknik. Vi kommer att anpassa oss. Vi hittar vägar. Det är bara något år av anpassning som vi har framför oss. Vi använder oss ofta av messenger, hur som helst.
Men man vet att man älskar någon när man bara tycker om någon mer när saker blir jobbiga. Jag har aldrig haft en så bra och fin relation med en man, som jag haft med honom. Vi hittar våra vägar. Just i helgen har vi börjat på ett 1000-bitars pussel och börjat utmana varandra i ordspel. Han spöar ju mig varje gång när det kommer till att hitta rätt ord. Jag är chanslös mot honom. Att spela mot varandra eller lägga pussel blir ju ett nytt sätt att umgås på och inte nödvändigtvis så mycket sämre.
Jag har ju börjat inse att ord inte heller kanske är det viktigaste när man pratar med varandra, tonläge och kroppsspråk är en jättestor del. Han behöver ju faktiskt inte veta när jag pussar på Galishimo och säger "Vad duktig du var idag! Åh, vad du var duktig...!" utan han ser ju vad det innebär. Likadant ibland när man pratar med honom. Det har hänt ibland att han sagt:
"Jag hörde inte alls vad du sade där..." och jag bara svarat:
"Äh, jag småpratade bara lite nöjt för mig själv, egentligen.."
Han förstår mig ju fortfarande till 100 procent när vi pratar i tysta rum. När jag pratar med honom i mobilen eller när jag sitter mitt emot honom. Det viktigaste blir sagt. Kärleken är där. Resten löser vi.
.
Det är också riktigt jobbigt att veta att någon som är så rolig, humoristisk och rapp, långsamt förlorar den förmågan, eftersom den största mentala energin för honom går till att läsa på läpparna och försöka tolka vad som sägs. Han är en ordkonstnär och jag har aldrig träffat någon så rolig som honom.
Sedan två veckor har det blivit värre och han får även ont i örat om man tappar en sked, ställer ned ett glas, eller om något låter i fel frekvens. Jag blir osäker på vad jag kan göra och inte. Sedan vill jag så himla gärna hjälpa honom så jag skriker ju ibland, vilket får mig att låta irriterad eller nedlåtande:
"VISST ÄR DET EN FIN HUND ATT KLAPPA?!" låter helt olika om man säger det mjukt och fnissigt, eller om man halvskriker det långsamt och tydligt. Vilket gör att jag ibland funderar på vad som är värt att säga till honom och inte. Det blir en slags tankepaus innan man pratar med honom.
Det börjar också märkas lite när vi ser på TV att han skruvar ned volymen för min skull men inte uppfattar vad som sägs och "biter ihop" för han vill ju inte ha TV:n på jättehög volym när jag är där. Tur att man kan välja autotextning på mer och mer! Även direktsändningar.
Det har kommit ett litet filter mellan oss. Inte en barriär, men ett litet filter. Han är ledsen över det. Jag med. Det känns så orättvist också, då han är ett par år yngre än mig också. Män i hans ålder ska inte behöva brottas med det problemet.
Jag litar inte på att operationen nästa år ska hjälpa så mycket, eftersom vårens operation inte hjälpte.
Å andra sidan så tänker jag att problemet delvis kommer att lösas längre fram. Hörapparater (varför erbjuds han ännu inte sådana av landstinget?! Fattar inte?!) eller kanske någon headset-hörselsnäcka så han kan höra vad jag säger när jag rider, eller annan teknik. Vi kommer att anpassa oss. Vi hittar vägar. Det är bara något år av anpassning som vi har framför oss. Vi använder oss ofta av messenger, hur som helst.
Men man vet att man älskar någon när man bara tycker om någon mer när saker blir jobbiga. Jag har aldrig haft en så bra och fin relation med en man, som jag haft med honom. Vi hittar våra vägar. Just i helgen har vi börjat på ett 1000-bitars pussel och börjat utmana varandra i ordspel. Han spöar ju mig varje gång när det kommer till att hitta rätt ord. Jag är chanslös mot honom. Att spela mot varandra eller lägga pussel blir ju ett nytt sätt att umgås på och inte nödvändigtvis så mycket sämre.
Jag har ju börjat inse att ord inte heller kanske är det viktigaste när man pratar med varandra, tonläge och kroppsspråk är en jättestor del. Han behöver ju faktiskt inte veta när jag pussar på Galishimo och säger "Vad duktig du var idag! Åh, vad du var duktig...!" utan han ser ju vad det innebär. Likadant ibland när man pratar med honom. Det har hänt ibland att han sagt:
"Jag hörde inte alls vad du sade där..." och jag bara svarat:
"Äh, jag småpratade bara lite nöjt för mig själv, egentligen.."
Han förstår mig ju fortfarande till 100 procent när vi pratar i tysta rum. När jag pratar med honom i mobilen eller när jag sitter mitt emot honom. Det viktigaste blir sagt. Kärleken är där. Resten löser vi.
.
Kommentarer
Skicka en kommentar