Galishimo testar western!

I torsdags flexade jag ut på lunchrasten och åkte till stallet. Sara, som sysslar med western, hade lovat att ge mig en grundkurs i westernridning, och ville gärna hjälpa mig komma igång. Detta gick otroligt bra och var väldigt roligt.

Den största skillnaden är att Galishimo ska gå i en lägre form än vad han brukar, samt att han ska hålla upp (ned) huvudet själv och inte ha så mycket tygelkontakt. Det märkte jag direkt, att detta tyckte Galishimo var jätteskönt. Han gick mer än gärna med huvudet lågt och slappnade genast av när han fick gå i denna form. Det var nästan så att han sade "äntligen!"

I övrigt är väldigt mycket sig likt. Övningarna är exakt desamma, och alla övningar känner jag och Galishimo igen från vanliga dressyrkurser som vi gått. Ingen övning var ny.

Det var en annan skillnad också som jag tyckte var intressant, och det verkar vara så att böjningar och ställningar inte görs lika exakta. Det verkar vara okej att böja och ställa hästarna lite mer, i western. Detta kan ju vara en misstolkning eftersom Sara inte är westerntränare och hon var väldigt tydlig med att hon inte kan eller vet allt, utan även hon gör sina egna tolkningar. Men hon har en fint tränad häst, och jag har sett dem tävla, så det räcker för mig, just nu i alla fall.

En av Galishimos lite klassiska "för snäva" sluta.

 Men exempelvis så har jag gjort slutor en hel del detta år. Slutorna har varit lite svajiga i dressyren. Det har varit svårt att göra exakt rätt böjning och det har varit viktigt att hästen ska gå på tre spår och inte fyra. Eftersom Galishimo är vinglig och fortfarande lite ostadig så är det ett hel del pill framför spegeln i ridhuset för att få exakt rätt böjning.

När vi gjorde slutor i westernstyle så började Galishimo med att ta i ordentligt så slutan blev rejält snäv.
"Oj.. nu blev det lite för överambitiöst..." sa jag ursäktande, och Sara sade:
"Överambitiösa hästar gillar vi inom western! Det där är bara bra för honom, låt honom få göra slutan snäv om det är det han vill! Du ser ju hur fint han måste röra sig nu, det är bra gymnastik!"

Galishimo höll med Sara helt och fullt.
"PRECIS! Låt mig få göra det här på mitt sätt nu!" verkade han säga.

Visserligen så skulle säkert en dressyrtränare kunna säga samma sak, trots att jag inte hört det, det är svårt att veta vad som är personbundet och inte. Men Galishimo verkade mycket mer nöjd med att få rida med huvudet sänkt. Själv är jag rädd för att falla framstupa när hela hästhuvudet nästan är i backen, men det är nog en fråga om att vänja sig.

Sedan diskuterade vi lite om hur vi kan göra för att få Galishimo att fungera både med dressyr och western. Tygeltagen betyder ju lite olika saker och jag vill inte förlora Galishimos fina sug mot tygeln som han har i dressyren. Jag föreslog att jag helt enkelt kan testa att rida honom på stång när jag rider western, för att hjälpa honom att skilja på vilka regler som gäller när. Stången får han bära upp själv med huvudet. Hans vanliga tvådelade bett får han söka sig till, som tidigare. Först kände jag mig väldigt osäker på om jag verkligen ska rida Galishimo på ett tungt westernstångbett, men Sara lät honom prova hennes hästs träns och stångbett, i stallgången, och han verkade inte särskilt missnöjd med att ha det. Jag ska fixa ett eget bett och promenera lite med det, med honom, för att se hur han reagerar på det.

 Galishimos vanliga bett, ovan...

Ett exempel på ett westernbett... eller "hantel" som jag nästan får lust att säga...

Om det blir så att Galishimo trivs på stång så ska jag även fundera på att testa rida honom med sporrar. Jag märker att jag ibland stör honom i munnen när jag använder mitt spö, jag måste dra bak armen lite och brukar knacka lite med spöet i området bakom hälen på min fot, vilket jag gör ganska ofta om han verkar nonchalant eller uppmärksam på annat. Om jag har en ett skarpare bett så kan detta störa honom mer i munnen om jag joxar med handen. Jag har inte ridit med sporrar sedan jag var tonåring och gick på ridskola, så det känns väl lite mentalt jobbigt att vänja in sig på. Men man kan alltid göra den lilla runda sporrkulan lite trubbigare i början, trä en golfboll eller något på den, om man är orolig för Galishimos reaktion. 

Det är med andra ord många tankar just nu på hur jag kan förändra ridningen. Det känns både lite jobbigt att bryta sig ut ur gamla tankemönster. Tankemönster jag haft har ju varit "Han ska alltid ha ett så milt bett som möjligt." och "Jag kommer aldrig någonsin rida en så känslig häst med sporrar."  men det blir väldigt intressant att ändå våga ifrågasätta dessa påståenden, våga prova, och se vad det resulterar i!

Jag är ju väldigt rädd om honom, och jag kommer aldrig driva igenom något som han inte är bekväm med.