Julafton till ända

I år har jag firat jul med pappa och Kristina i Sandfors utanför Glommersträsk. På julen kommer ofta Kristinas barn och barnbarn, med deras partners, så jag känner dem inte så bra. Men julen är ju ändå ett trevligt tillfälle att träffa dem. Det är ganska häftigt att leva i Västerbotten och, som i detta fall, ta en kort tur till Lapplands inland, för att fira jul. Allt ser ut som på ett julkort.

Men det är inte en slump att det är så sagolikt vackert här heller. Renarna som jag stöter på efter vägen är vackra i pälsen och i fint skick, det är för att mammas karl Lennart och andra renskötare letar upp renarna och ger med extra mat den här tiden på året. Det är ett hårt jobb att lasta i och ur fodersäckar, som tar flera timmar om dagen.

Tittar man en liten extra gång på skogen här i Sandfors så är det inte naturlig skog utan skogsplantager, det betyder att alla träd har ungefär lika långt avstånd mellan varandra och har samma höjd, eftersom de planterats samtidigt och att skogen är gallrad. Också hårt jobb som håller resten av Sverige med fina träprodukter. Många småfåglar gillar att ta skydd i gamla träd, då trädens förruttnelseprocess skapar en liten temperaturhöjning i stammarna. Men det därför man ibland ser ensamma, mycket gamla träd, ståendes ensamma på kalhyggen. Det ser vackert och lite missmodigt ut, men det är ingen slump.

För mig som alltid levat så här så känns det naturligt och som att Lappland bidrar starkt till Sverige med viktiga resurser. För pappa är det ju lite av en annan upplevelse. Han och hans föräldrar hade ju ett minne av hur området såg ut innan alla skogarna förvandlades till skogsplantager och innan dammarna och det rika vattenlivet dämdes upp av vattenkraftverk. Sandfors är ju inte en fors längre, det är en stor vattenfördämning som jag aldrig sett släppa vatten.

Det var historien om Sandfors, där jag firat jul. Nu till köket. Jag kände mig mest vilsen och visste inte riktigt vad jag skulle hjälpa till med, men såg med stor glädje att köket dominerades av män och att kvinnorna var någon annanstans. Förutom Kristina som var head chef. Själv satt jag artigt i köket och tittade på när de pysslade. Jag fick självklart sällskap av hundarna Rambo och Elsa.

Pappars hälleforsare Elsa är nu två år och en riktig familjehund. Hon låter ungar härja på med henne. Hon gav bara tomten en liten sniff med näsan i luften för att känna på lukten vem som var tomte detta år, innan hon konstaterade att hon knäckt koden och avspänt låg och spanade på honom vid våra fötter.

Det var lite väl mycket folk och barn hemma hos pappa, så efter julklappsutdelning, julklappsleken och julfikat på kvällen, så åkte till mitt barndomshem i Rentjärn för att sova. Mamma som bor där hade åkt till brorsan i Umeå, så det var alldeles tomt och mysigt i huset. Älskar hur mamma inrett huset och hur mycket hjärta hon lägger i det. Det är verkligen personligt och man vet att nästan varje detalj där inne har en historia.

På vardagsrummet står tavlan jag målade år 2009. Den föreställer ett vitt, lite fräknigt arabsto, som nosar på sitt lilla mörka arabföl som är mörkbrunt med vitt tecken i ansiktet. Det var det året Galishimo föddes, mörbrunt med en vit bläs i ansiktet, och togs omhand om sin vita mamma. Bilden målades två månader efter Galishimo föddes, och är ganska lik han och hans mamma, förutom att Galishimos vita tecken är lite större i verkligheten.

Det hade jag ingen aning om på den tiden, att jag skulle få det jag drömde om.

 Galishimo vid den ungefärliga tidpunkten som tavlan målades, bilden är från Ängsgårdens arabhästar i Lillpite.

God jul på er! 

.