Året 2018
Vilket bra år jag haft, även detta år! Det enda lite tråkiga är att märka hur Björns hörsel blivit sämre, samt att vår helghund dog, men i övrigt har jag haft ett bra år med både utmaningar och vila!
Det har blivit många turer till ridhuset och Galishimo har varit plättlätt att lasta och köra. Han verkar trivas med uppmärksamheten och kämpar alltid på så gott han kan. Kurs efter kurs. Efter sommarträningen så kunde jag till och med tryggt kliva upp på honom från en pall, utan att någon höll i honom. Det har tidigare funkat fint på hemmaplan, men inte i ridhuset, då har han trampat runt och velat gå iväg direkt man suttit upp på honom. Fast i år började han slappna av och vänta tills chauffören var redo och gav klartecken. Det har heller inte hänt någon olycka eller incident varken under transport eller under ridning, när vi varit iväg. Jätteskönt.
Vi fick ha vackra Acke hos oss vissa helger och även under vår semester, i ca åtta månader, innan ägarna tyvärr beslutade att ta bort henne. Hon var ganska gammal. Hon älskade Björn och tyckte mest att jag var det onödiga femte hjulet mellan henne och Björn. En mysig hund. Det var härligt att gå på hundpromenader igen, då jag varit utan hund i fyra år. Må så vara att hon inte var helt förtjust i mig, det är petitesser.
Jag fortsatte renovera och fixa med mitt evighetsprojekt - hästtransporten. Vid första ommålningen blev den skrikande smurfblå och jag blev helt förtvivlad, innan jag bestämde mig för att omedelbart måla om transporten till en mildare färg.
Jag fick ett nytt jobb som verksamhetsutvecklare i maj. Jag blev kvar med samma chef och fick bara hälften av mina arbetsuppgifter utbytta. Men nu har jag både roligare utmaningar och högre lön. Det märktes verkligen på kontot. Jag blev även klar med topplånet på min bostad som jag amorterat 1400 kronor i månaden i fem år för, samt ett annat lån jag betalat 1300 kronor i månaden för, vilket direkt gav 2700 kronor mer för mig att röra mig med, i månaden! Det har verkligen märkts! Jag har köpt ny cykel, köpt ny ridutrustning till Galishimo, köpt nya kläder, nya ridskor, jackor och allt jag önskat mig, under alla år som ekonomin varit tightare.
Jag och Björn har varit på många olika Caféer och myst och pratat. Jag skulle vilja kalla honom den mest allmänbildade mannen jag känner. Det intresse jag lagt på hästar har han lagt på dokumentärer. Han vet allt. Om allt. Och han berättar om allt på ett så roligt sätt, han vandrar mellan Tutankhamuns pyramid till fantasibygget om jätteälgen "Stoorn", att allt handlar om människans behov av visioner. Hans samtalsämnen kan otvunget vandra från flyktingkrisen i Burma till Jörgen i Burträsk som vill ta världsrekord i fångad fisk med fiskespö. Han pratar om att vägen är målet och att Galishimo är alldeles för unik för att kunna jämföras med vanliga dussinhästar. Oavsett hur många rosetter de andra vinner. Med Björn har jag aldrig tråkigt.
Jag orkade tyvärr inte vara så konstnärlig eller kreativ i år men jag hann i alla fall plocka fram ett av pappas älghorn från förrådet och pimpa upp det. Den blev fantastiskt fin!
Jag började ju även att fläta Galishimos man. Enligt youtube kan vissa hästar få finare man om man flätar dem. Om han fick!
Sedan så testade vi att rida dressyr på den lokala ridklubbens Equiturum-kurs, som hölls vissa vardagkvällar i månaden. Men vi gick inte starkt ur säsongen, om man säger så. Jag tappade lite självförtroende. Men vi kämpade på så gott vi kunde, och visade framsteg hela vägen. Vi fick gott om beröm från tränaren, så det var ingen under träningen som på något vis var dum eller orättvis. Det blir bara så lätt att börja snegla på de fina svenska halvbloden och de dressyrstammade stjärnorna, och helt plötsligt kände man sig lite missnöjd och tyckte att ens egna häst kändes lite futtig. För dåligt steg, för dåligt sadelläge, för känslig, och så vidare... trots att Galishimo var jätteglad och ambitiös och verkligen gjorde allt han kunde för att göra rätt. Han visste ju inte om att han blev jämförd. Min kurskamrat började väldigt snart att fundera på att avancera upp till en bättre häst. Med pirr i magen åkte hon på provridning på en häst jag knappt själv vågat drömma om, och jag kände lite avund, och kände även att jag behövde fundera igenom saker lite.
Beslutet föll ändå på att jag älskar min häst och att jag vill ha honom precis som han är. Ingen är så glad, lojal och ambitiös som han är. Jag vill verkligen ta tillvara på hans fina personlighet. Och om jag är i en miljö där jag känner mig otillräcklig så byter jag miljö. Inte häst. Inte nu. Jag och Galishimo kan hoppa tillbaka till den miljön samma dag som jag känner mig redo, då jag vet att jag är varmt välkommen och får allt stöd jag kan tänkas behöva.
Jag lade pengar på att ta in en välmeriterad sadelutprovare och köpa en så bra sadel som möjligt till Galishimo. Han har ju ett lite intressant sadelläge och var tillfälligt lite rund om magen, så vi gjorde bästa möjliga! Galishimo verkade nöjd så då är även jag nöjd...
.
Eller jag var åtminstone nöjd några veckor tills vintern kom med isiga vägar och en häst som bröt ihop av pälsfällningen. Han reagerade illa bara på att bli ryktad, och ryckte ordentligt med pälsen, så att dra en sadelgjord kändes inte alls aktuellt just då, då han lätt kan få sadeltvång. Han var rastlös och jag fick svårigheter att ge honom ordentligt med motion, vilket i sin tur ledde till att han var understimulerad och inte lika lätt att hantera längre. Han började rastlöst flänga runt i hagen (trots en mycket harmonisk flock) och fick plötsligt flera olika sår på sina ben, varav ett riktigt otäckt sår. Han blev dock aldrig varken svullen eller halt. Jag kände mig otrygg på ryggen på honom igen. Droppen som fick bägaren att rinna över var när han sprattlade och sprang över mig så jag föll framlänges i snön.
"Är jag tokig som köper en sadel till? Jag har ju precis köpt en sprittans ny...." frågade jag Björn och han sade:
"Vad tänker du annars lägga pengarna på? Kör, bara kör!"
Så då blev det en sadel till. Galishimo slutade vara pälsöm när han väl fått fram sin fina vinterpäls, och underlaget tillät plötsligt att jag kunde longera honom ordentligt innan uppsittning, och sedan rida på lite hårdare, så han blev av med överskottsenergin. Galishimo blev jättenöjd och glad igen, och verkade väldigt bekväm med den nya sadeln. Jag blev inte supermodig men liite modigare nu när jag visste att jag kunde hålla i sadelknoppen. Med denna positiva upplevelse följde ett nytt intresse för westernridning. Vad skulle Galishimo tycka om det? Blir det hiss eller diss för araben? Kan man räkna ut svaret på den frågan utan att först ge det en chans? Svaret kommer nog under 2019!
Årets bästa bild var nog denna på min mamma:
Så... med detta vill jag tacka för alla, kända som okända, som läser min blogg. Det är så roligt att bloggbesöken inte dött ut under åren, och att det fortfarande finns folk som är intresserade att läsa om ett helt vanligt vardagsliv, med en nästan helt vanlig häst. Tack för allt! Jag hoppas ni även hälsar på bloggen år 2019!
.
Det har blivit många turer till ridhuset och Galishimo har varit plättlätt att lasta och köra. Han verkar trivas med uppmärksamheten och kämpar alltid på så gott han kan. Kurs efter kurs. Efter sommarträningen så kunde jag till och med tryggt kliva upp på honom från en pall, utan att någon höll i honom. Det har tidigare funkat fint på hemmaplan, men inte i ridhuset, då har han trampat runt och velat gå iväg direkt man suttit upp på honom. Fast i år började han slappna av och vänta tills chauffören var redo och gav klartecken. Det har heller inte hänt någon olycka eller incident varken under transport eller under ridning, när vi varit iväg. Jätteskönt.
Vi fick ha vackra Acke hos oss vissa helger och även under vår semester, i ca åtta månader, innan ägarna tyvärr beslutade att ta bort henne. Hon var ganska gammal. Hon älskade Björn och tyckte mest att jag var det onödiga femte hjulet mellan henne och Björn. En mysig hund. Det var härligt att gå på hundpromenader igen, då jag varit utan hund i fyra år. Må så vara att hon inte var helt förtjust i mig, det är petitesser.
Jag fortsatte renovera och fixa med mitt evighetsprojekt - hästtransporten. Vid första ommålningen blev den skrikande smurfblå och jag blev helt förtvivlad, innan jag bestämde mig för att omedelbart måla om transporten till en mildare färg.
Jag fick ett nytt jobb som verksamhetsutvecklare i maj. Jag blev kvar med samma chef och fick bara hälften av mina arbetsuppgifter utbytta. Men nu har jag både roligare utmaningar och högre lön. Det märktes verkligen på kontot. Jag blev även klar med topplånet på min bostad som jag amorterat 1400 kronor i månaden i fem år för, samt ett annat lån jag betalat 1300 kronor i månaden för, vilket direkt gav 2700 kronor mer för mig att röra mig med, i månaden! Det har verkligen märkts! Jag har köpt ny cykel, köpt ny ridutrustning till Galishimo, köpt nya kläder, nya ridskor, jackor och allt jag önskat mig, under alla år som ekonomin varit tightare.
Jag och Björn har varit på många olika Caféer och myst och pratat. Jag skulle vilja kalla honom den mest allmänbildade mannen jag känner. Det intresse jag lagt på hästar har han lagt på dokumentärer. Han vet allt. Om allt. Och han berättar om allt på ett så roligt sätt, han vandrar mellan Tutankhamuns pyramid till fantasibygget om jätteälgen "Stoorn", att allt handlar om människans behov av visioner. Hans samtalsämnen kan otvunget vandra från flyktingkrisen i Burma till Jörgen i Burträsk som vill ta världsrekord i fångad fisk med fiskespö. Han pratar om att vägen är målet och att Galishimo är alldeles för unik för att kunna jämföras med vanliga dussinhästar. Oavsett hur många rosetter de andra vinner. Med Björn har jag aldrig tråkigt.
Jag orkade tyvärr inte vara så konstnärlig eller kreativ i år men jag hann i alla fall plocka fram ett av pappas älghorn från förrådet och pimpa upp det. Den blev fantastiskt fin!
Jag började ju även att fläta Galishimos man. Enligt youtube kan vissa hästar få finare man om man flätar dem. Om han fick!
Beslutet föll ändå på att jag älskar min häst och att jag vill ha honom precis som han är. Ingen är så glad, lojal och ambitiös som han är. Jag vill verkligen ta tillvara på hans fina personlighet. Och om jag är i en miljö där jag känner mig otillräcklig så byter jag miljö. Inte häst. Inte nu. Jag och Galishimo kan hoppa tillbaka till den miljön samma dag som jag känner mig redo, då jag vet att jag är varmt välkommen och får allt stöd jag kan tänkas behöva.
Jag lade pengar på att ta in en välmeriterad sadelutprovare och köpa en så bra sadel som möjligt till Galishimo. Han har ju ett lite intressant sadelläge och var tillfälligt lite rund om magen, så vi gjorde bästa möjliga! Galishimo verkade nöjd så då är även jag nöjd...
.
Eller jag var åtminstone nöjd några veckor tills vintern kom med isiga vägar och en häst som bröt ihop av pälsfällningen. Han reagerade illa bara på att bli ryktad, och ryckte ordentligt med pälsen, så att dra en sadelgjord kändes inte alls aktuellt just då, då han lätt kan få sadeltvång. Han var rastlös och jag fick svårigheter att ge honom ordentligt med motion, vilket i sin tur ledde till att han var understimulerad och inte lika lätt att hantera längre. Han började rastlöst flänga runt i hagen (trots en mycket harmonisk flock) och fick plötsligt flera olika sår på sina ben, varav ett riktigt otäckt sår. Han blev dock aldrig varken svullen eller halt. Jag kände mig otrygg på ryggen på honom igen. Droppen som fick bägaren att rinna över var när han sprattlade och sprang över mig så jag föll framlänges i snön.
"Är jag tokig som köper en sadel till? Jag har ju precis köpt en sprittans ny...." frågade jag Björn och han sade:
"Vad tänker du annars lägga pengarna på? Kör, bara kör!"
Så då blev det en sadel till. Galishimo slutade vara pälsöm när han väl fått fram sin fina vinterpäls, och underlaget tillät plötsligt att jag kunde longera honom ordentligt innan uppsittning, och sedan rida på lite hårdare, så han blev av med överskottsenergin. Galishimo blev jättenöjd och glad igen, och verkade väldigt bekväm med den nya sadeln. Jag blev inte supermodig men liite modigare nu när jag visste att jag kunde hålla i sadelknoppen. Med denna positiva upplevelse följde ett nytt intresse för westernridning. Vad skulle Galishimo tycka om det? Blir det hiss eller diss för araben? Kan man räkna ut svaret på den frågan utan att först ge det en chans? Svaret kommer nog under 2019!
Årets bästa bild var nog denna på min mamma:
Så... med detta vill jag tacka för alla, kända som okända, som läser min blogg. Det är så roligt att bloggbesöken inte dött ut under åren, och att det fortfarande finns folk som är intresserade att läsa om ett helt vanligt vardagsliv, med en nästan helt vanlig häst. Tack för allt! Jag hoppas ni även hälsar på bloggen år 2019!
.
Kommentarer
Skicka en kommentar