Härligaste uteritten!
Idag fanns det verkligen inga förutsättningar för en fantastisk uteritt. Solen verkade ha struntat helt i att stiga upp och ville inte alls ge de fyra timmars dagsljus man brukar vilja hoppas på. Det var mulet och blev aldrig riktigt ljust. Jag hade inte kommit iväg alls om jag inte fått med mig Ebba och hästen Måns.
Isen låg kvar men hade ett slipprigt lager vatten ovanpå, och det blåste lite kyligt, trots att det var någon plusgrad. Galishimo hade inte blivit så mycket aktiverad i veckan och fått klara sig på en avsutten promenad på en timme, och ett tillfälle av longering. Nu behövde han skritta minst 90 minuter, om mitt samvete skulle vara rent.
Nu fanns det flera faktorer som gjorde glädjen stor av dagens ridtur. Den ena är att Galishimo alltid ställer sig självmant vid rampen där jag brukar sitta upp, och numera ställer han sig alltid så nära att jag bara bekvämt behöver svinga över benet, utan att sätta någon fot i stigbygeln. Sedan står han självklart som ett ljus under uppsittning.
Sedan hade han en otroligt försiktig och fin skritt när vi började rida ut. Den var ovanligt långsam och mjuk och ingen stress, vilket kändes jättebra. Jag som brukar behöva göra halvhalter ofta på bortvägen, när jag har sällskap, behövde inte göra en enda halvhalt.
Sedan bjöd han mig på en otroligt trevlig ridtur där jag från början till slut inte behövde varken driva fram honom vid något tillfälle, eller bromsa honom. Han spratt till lite, tre eller fyra gånger, men verkligen bara små, små reaktioner där han som mest flyttade sig någon meter, och sedan återgick han direkt till sin lugna skritt.
Även vid diken och lite passager som Galishimo brukar tycka är spännande, så reagerade han inte alls och gick på, med glatt spetsade öron, utan minsta stöd från mig.
Tyglarna användes alltså inte. Han gick först överallt, och hade väldigt jämn energi. Vi passerade förra helgens "motorsågsmassaker" utan annat än att han nyfiket tittade. Nu var det avverkat här och var, och efter den lilla stigen i skogen vi skulle följa, så hade det kommit upp en hel del färgglada snitslar som fladdrade för vinden, som inte varit där förut. Det var fullt med älgspår efter stigen och han vädrade nyfiket men gjorde ingen ansats på att varken öka eller minska tempot.
På slutet av ridturen så träffade vi på en fyrhjuling som verkade komma i snabbt tempo, av ljudet att döma, och precis när de dök upp bakom buskarna så bestämde jag mig för att göra halt och kliva av. Jag svingade benet över sadeln men fick plötsligt en lustig känsla.
"Han är ju faktiskt inte spänd. Han tittar bara..." sade jag förvånat till Ebba, halvvägs i min avsittning, med magen över sadeln. Galishimo var inte sådär stenhård och spänd om magen som han brukar vara när han blir orolig. Han var mjuk och sviktande i ryggen.
Galishimo tittade nyfiket efter fyrhjulingen under tiden jag stod kvar i denna akrobatiska (och rent tekniskt mycket obalanserade) position. Fyrhjulingen körde förbi.
"Nämen det här går inte. Jag måste ju upp igen..." pustade jag till Ebba under tiden Galishimo stod som ett ljus med mig hängandes över sig.
Sagt och gjort. Jag kom aldrig ned på marken, utan kravlade mig upp igen och svingade tillbaka benet. Man kan ju undra vad fyrhjulsföraren tycker om idioten som bestämmer sig för att göra en akrobatisk balansakt av den klumpigare sorten, just när han passerar, för att sedan svinga sig tillbaka och fortsätta rida.
Men jag var otroligt glad.
Isen låg kvar men hade ett slipprigt lager vatten ovanpå, och det blåste lite kyligt, trots att det var någon plusgrad. Galishimo hade inte blivit så mycket aktiverad i veckan och fått klara sig på en avsutten promenad på en timme, och ett tillfälle av longering. Nu behövde han skritta minst 90 minuter, om mitt samvete skulle vara rent.
Nu fanns det flera faktorer som gjorde glädjen stor av dagens ridtur. Den ena är att Galishimo alltid ställer sig självmant vid rampen där jag brukar sitta upp, och numera ställer han sig alltid så nära att jag bara bekvämt behöver svinga över benet, utan att sätta någon fot i stigbygeln. Sedan står han självklart som ett ljus under uppsittning.
Sedan hade han en otroligt försiktig och fin skritt när vi började rida ut. Den var ovanligt långsam och mjuk och ingen stress, vilket kändes jättebra. Jag som brukar behöva göra halvhalter ofta på bortvägen, när jag har sällskap, behövde inte göra en enda halvhalt.
Sedan bjöd han mig på en otroligt trevlig ridtur där jag från början till slut inte behövde varken driva fram honom vid något tillfälle, eller bromsa honom. Han spratt till lite, tre eller fyra gånger, men verkligen bara små, små reaktioner där han som mest flyttade sig någon meter, och sedan återgick han direkt till sin lugna skritt.
Även vid diken och lite passager som Galishimo brukar tycka är spännande, så reagerade han inte alls och gick på, med glatt spetsade öron, utan minsta stöd från mig.
Tyglarna användes alltså inte. Han gick först överallt, och hade väldigt jämn energi. Vi passerade förra helgens "motorsågsmassaker" utan annat än att han nyfiket tittade. Nu var det avverkat här och var, och efter den lilla stigen i skogen vi skulle följa, så hade det kommit upp en hel del färgglada snitslar som fladdrade för vinden, som inte varit där förut. Det var fullt med älgspår efter stigen och han vädrade nyfiket men gjorde ingen ansats på att varken öka eller minska tempot.
På slutet av ridturen så träffade vi på en fyrhjuling som verkade komma i snabbt tempo, av ljudet att döma, och precis när de dök upp bakom buskarna så bestämde jag mig för att göra halt och kliva av. Jag svingade benet över sadeln men fick plötsligt en lustig känsla.
"Han är ju faktiskt inte spänd. Han tittar bara..." sade jag förvånat till Ebba, halvvägs i min avsittning, med magen över sadeln. Galishimo var inte sådär stenhård och spänd om magen som han brukar vara när han blir orolig. Han var mjuk och sviktande i ryggen.
Galishimo tittade nyfiket efter fyrhjulingen under tiden jag stod kvar i denna akrobatiska (och rent tekniskt mycket obalanserade) position. Fyrhjulingen körde förbi.
"Nämen det här går inte. Jag måste ju upp igen..." pustade jag till Ebba under tiden Galishimo stod som ett ljus med mig hängandes över sig.
Sagt och gjort. Jag kom aldrig ned på marken, utan kravlade mig upp igen och svingade tillbaka benet. Man kan ju undra vad fyrhjulsföraren tycker om idioten som bestämmer sig för att göra en akrobatisk balansakt av den klumpigare sorten, just när han passerar, för att sedan svinga sig tillbaka och fortsätta rida.
Men jag var otroligt glad.
Kommentarer
Skicka en kommentar